tisdag 11 juni 2013

Post-Husby, pre-Almedalen tankar

Sverige hämtar andan efter en turbulent vår och försommar. Och mycket snart sänker sig vårt avlånga land ned i en annan frekvens, som filtrerar allting i någon form av sommar-lättja. Men först ska Almedalen avverkas, och det är väl inför denna gigantiska pr-politik-opinions-meet som krafterna nu samlas i både det privata och offentliga.

Statsministern viftar lite försiktigt från Expressens ordrika intervju med den ödmjuka bekännelsen att även han kan begå misstag, bara för att bekräfta att han finns där och att växeln strax läggs in för den kommande valrörelsen.

Skoldebatterna klingar snart av i samma takt som skolavslutningarna avverkas inför det stundande sommarlovet. Kanske väcks kunskapsförflackningen till liv i Almedalen, men visst förtjänar frågan att hållas levande ändå fram till valdagen 2014.

Husby-kravallerna känns redan avlägsna, allt medan gräsrotsrörelsen Megafonen försöker hålla den revolutionära tanken vid liv och integrationsministern får en plötslig ingivelse att tvångsflytta DO ut i förorterna. Den segregerade förorten som redan på 30-talet ritades in som en medveten samhällsbyggande princip, slår nu tillbaka med all kraft, och de självklara lösningarna svävar fritt utan förankring.

Och mitt i allt detta briserar så bomben om USA:s digitala övervakning i sann patriotisk anda, (och plötsligt rinner associationsbanorna iväg till en elegant fotograf vid namn Lord Snowdon). Men visst, blott 29-årige Edward Snowden må ha ett större uppdrag framför sig, i sin nya roll som det amerikanska säkerhetsorganet NSA:s fiende nummer ett. Men framförallt blir även vi svenskar påminda om hur genomlysta vi är i vårt digitala minglande.

Fast genomlysta har vi väl alltid varit, vi som är fostrade i ett genomorganiserat personnummer-katalogiserat samhälle. Men Prism-skandalen må ändå vara en viktig påminnelse om hur vi alla mer eller mindre omedvetet bjuder ut oss själva på den alltmer google-styrda marknaden.

Ja, så var det det där omdebatterade överskottsmålet. Debatten tog fart men tystnade också relativt snabbt. Nationalekonomen Klas Eklund gjorde sitt bästa för att ta över stafettpinnen från gårdskarlen Göran Persson i Fokus härförleden, men frågan ligger väl där och skvalpar hos finansminister Borg. För visst är det på tiden att vi skattebetalare får lite mer samhällsstärkande återbäring än ett femte jobbskatteavdrag?

Och vart tog alla sommarjobb vägen? En galloperande hög ungdomsarbetslöshet biter sig fast i det svenska samhällsbygget. Hur ska vi skapa sysselsättning åt alla dessa jobb-sökande unga mellan 16 och 29 år? Hur kan vi minska gapet mellan det faktiska kunskapsutbudet på arbetsmarknaden och det befintliga sysselsättningsutbudet?

Tankarna irrar så lätt i den vackra försommaren. Hur ska det bli med allting, undrar nog en och annan orolig själ. Måhända landar svaren på alla dessa livets outgrundliga frågor någonstans på campingen i Almedalen.




onsdag 22 maj 2013

Vem lyssnar på Husby?

Husby-kravallerna har de senaste dagarna väckt både den folkliga och den politiska opinionen. Några dagar in i själva skeendet har nog alla som ser sin åsikt värd att vädra även gjort detta. De sociala medierna kokar av ilska, analyser och välmenande förslag på åtgärder. Den sociala ingenjörskonsten ser inga gränser för vad som borde göras, bara det öppnas fler ungdomsgårdar och ungarna pluggar bättre i skolan.

Sanningen är väl den att orsakerna till upploppen kan finnas i en mängd olika samverkande tillstånd. Segregation, hög arbetslöshet, dåligt fungerande skolor och en stor koncentration av människor som känner sig utsatta och är utsatta är numera statistiskt säkerställda triggare av upplopp, allt enligt den Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet.

För att inte tala om alla dessa mängder av korrelerande data som kan påvisa att dödsskjutningar av polis i segregerade bostadsområden inte är det mest politiskt korrekta vägvalet. Där så sker uppstår ofta en konfrontation mellan ordningsmakten och några av dem som bor i området som en direkt följd, händelser som givetvis får en stark symbolisk laddning.

Men nu står vi här med en dödsskjutning som är under utredning och en Stockholmsförort som tröttnat på att behandlas som en icke-fråga och som nu kräver en politisk handlingsplan för att återigen få tillbaka självkänslan och tron på framtiden. För hur mycket Sveriges statsminister än försöker lansera sina teorier om lag och ordning och huliganism, så går det inte längre att sopa under mattan. Sverige blir mer och mer segregerat, förortsföraktet tilltar och vi har en ohälsosamt hög ungdomsarbetslöshet som kräver så mycket mer politisk dialog än fler poliser.

För övrigt vill vi påminna om SR Studio etts eminenta reportageserie om Det delade Sverige – om de 15 mest utsatta områdena i Sverige, av reportrarna Katarina Gunnarsson och Marcus Eriksson. Lyssna här och nu! 





fredag 17 maj 2013

Makten och religionen

Det finns få ämnen som anses känsligare än just begreppet religion i förhållande till politisk makt i Sverige. Det visar inte minst den senaste S-märkta Omar Mustafa affären. Men hur ser vårt eget förhållande till den kristna tron ut? Säker statistik saknas i Sverige över andelen svenskar som bekänner sig till den kristna tron, men ca 15-20 procent av den vuxna befolkningen säger sig ha någon form av gudstro medan endast 2-3 procent är troende kristna.

Desto mer intressant är det då att se representationen av aktivt kristna politiker i Sveriges riksdag, där ca 10 procent av riksdagens ledamöter också är medlemmar i riksdagens kristna grupp. Andelen låg länge på ca 20 procent men har stadigt minskat de senaste åren, liksom viljan att som politiker offentligt skylta med sin kristna tro. Vilket t ex Alliansen nog är tacksamma för. Vidrör för en stund tanken om den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (ja, han är troende) drivit sina försvarspolitiska beslut i Guds namn?

Riksdagens kristna grupp samlar alltså politiker som bygger sin politiska gärning på kristna värderingar,  men vad dessa kristna värderingar kännetecknar är det svårt att få svar på. I en enkät som den kristna tidningen Dagen genomförde inför riksdagsvalet 2010, svarade en majoritet av politikerna att det de tror på även påverkar deras politik generellt. Så frågan är, går det att skilja mellan religion och politik? Och vad är s k kristna värderingar? Något som inte ens Sveriges enda kristna parti KD lyckats definiera i sitt partiprogram.

Kanske det definieras tydligare i tankesmedjan Timbros nyligen utkomna bok "Religionen i demokratin" som hälsas med flerfaldiga "Halleluljah" av den numera kristna krönikören Göran Skytte i SvD. I boken hävdas bl a att religionen är mer närvarande än någonsin i samhällsdebatten och att religionen blivit alltmer rumsren i vänsterns politiska salonger, där begrepp som fred, solidaritet och jämlikhet gärna sammanknippas med kristna värderingar.

Boken dryftar däremot inte tredje statsmaktens koppling till religion och religiositet – hur mycket styrs medierna i Sverige av s k kristna värderingar? Kristna medieutbildningar finns det gott om i Sverige och Kristna Publicistförbundet är ivriga opinionsbildare för hur "man ska låta Jesus synas i nästa TV-inslag".  I sin iver att sprida det kristna budskapet har man också en crash-course i "bibelvett och etikett" för journalister.

Så kära sekulära granskare av statsmakten, nästa gång ni stöter på den kristna medieprofilen Lars Adaktusson kanske det är på sin plats att ställa följande fråga: hör de tio budorden verkligen hemma i den politiska maktens korridorer?







fredag 3 maj 2013

Not so neat: Generation NEET

De är många, de är tysta och de är utan makt. All världens ungdomar mellan 15 och 24 år som saknar anställning och därmed egen inkomst uppnår nu hårresande höga nivåer, enligt siffror från The Economist. Nästan lika många som USAs befolkning (311 miljoner) eller ca en fjärdedel av världens samtliga ungdomar.

I statistiken benämns denna stora ungdomsgrupp som NEETs, not in employment, education or training. Vad som länge var ett glatt, ungdomligt begrepp i form av "neat" klingar numera desto mer illavarslande i generation vuxens öron.

Och i Sverige har siffrorna varit relativt konstanta sedan 2007, d v s under hela Alliansens regeringsperiod har drygt 90.000 ungdomar i åldersgruppen 15-24 varken varit i utbildning, i arbete eller i åtgärdsprogram. Det är ingen bra början på inträdet i vuxenlivet, all forskning visar att denna grupp har oerhört svårt att hämta igen gapet som uppstår, de fortsätter att drabbas vad gäller låg lön, hög arbetslöshet och lämnar ofta över stafettpinnen till nästa generation.

Dystra siffror som nästan skriker ut behovet av olika mer eller mindre kreativa stimulanspaket. Mycket har prövats men mycket mer behöver uppenbarligen göras. Kanske att till och med överge överskottsmålet för de offentliga finanserna. Och kanske är det just detta som nationalekonomen Mårten Palme förväntas komma fram till i sin jakt på förslag och idéer som kan skapa jobba i Sverige.

Generation NEET finns mitt bland oss. Förvisso curlade till överkant, men ändock älskade av många. Visst förtjänar de en bättre start i livet än att helt stå utanför det arbetande livet. Nu är det hög tid att återigen blicka utåt och lära av länder som Tyskland som länge haft en väl fungerande koppling mellan mer praktiskt inriktade utbildningar och långa praktikperioder ute i verkligheten.

Eller så får generation NEET ta sitt pick och pack och utvandra till USA, Brasilien, Turkiet eller Saudiarabien där 43% av arbetsgivarna, enligt en rapport från McKinsey, ropar efter mer välutbildad arbetskraft till s k ingångsjobb.




måndag 29 april 2013

Politisk rundgång i åsiktsbranschen

Den kan nästan beskrivas som ett helt självförsörjande system, påtryckarbranschen. Politiker och lobbyister är alla nasare av åsikter och särintressen som i förlängningen, om alla arbetat framgångsrikt i sitt politiska påtryckningsarbete, kan resultera i nya system, direktiv eller lagförslag.

Och på senare år har den blivit olidligt förutsägbar, kopplingen mellan politikens finrum och de välavlönade posterna på landets mer kända PR-byråer. Har du ett namn inom politiken så öppnas genast dörren som välavlönad lobbyist, med uppdrag att företräda företag och organisationer på den politiska arenan. Mer än var tredje politiker och politiskt tillsatta tjänsteman tjänsteman som lämnat riksdagen och regeringskansliet de senaste sex åren har övergått till lobbyverksamhet, enligt en nyligen utförd undersökning av Aftonbladet.

De större PR- och kommunikationsbyråerna i Sverige slåss om att rekrytera de politiska elitspelarna. Ett namn som Göran Persson, Pär Nuder eller Bo Lundgren öppnar givetvis dörrar, men hur stor nytta dessa politiska veteraner egentligen bidrar med förblir osagt. I det frihetliga landet Sverige saknas nämligen helt en reglering av lobbyverksamheten, till skillnad från i EU:s institutioner och USA där kontakter med politiker och utgifter i samband med påtryckning bokförs.

I remissinstansernas förlovade land har den politiska frågan länge tryggt vaggats framåt i beslutsmaskineriet. Men på senare år har tempot skruvats upp i den politiska världen samtidigt som de traditionella banden mellan Sveriges politiska partier och stora intresseorganisationer blivit svagare. Idag betraktas svenskt näringsliv som ett särintresse och det har givetvis lämnat fältet fritt för påtryckning utanför remissinstansernas mer transparenta värld.

Men visst vore det fair play om det tydligare framgick vem som stod för notan nästa gång drevet går eller alla dina nyhetskanaler domineras av en och samma topp-nyhet. Självklart ska vi respektera meddelarfriheten i Sverige, men att kunna spåra maskineriet som bidrar till en ny lags tillblivelse måste väl ändå anses som en grundläggande demokratisk rättighet.

----------------------------------
TNSTAAFL (There's no such thing as a free lunch)




Populära inlägg