onsdag 29 december 2010

Veckans politiska ord: Förtroende

Plötsligt hände det. De sista skälvande dagarna av 2010 fastslås det av Aftonbladet/Sifos mätning att förtroendet för statstminister Fredrik Reinfeldt nu nått diktatur-nivå med sina 72 procent. Sanning eller inte, men julen måste göra svensken snäll.

Och från denna all-time-high nivå blir det extra spännande att invänta 2011 års ständigt granskande ledarskribenter. Från Norrlands-vänsterns ilskna slagord till riksdrakarnas mer konservativt filisofiska retorik. Kanske får vi oss till livs svaret på varför socialdemokratin tappat sin inre kompass, hur det nya borgerliga uppdraget ska formuleras, eller så lotsas vi genom vår politiska historia av pedagogen Per T Ohlsson. Och om inspirationen landar hos radikalen Göran Greider, kanhända vi också får avnjuta en sonett eller två.

Sista ordet för i år går dock inte till våra opinions-makare utan till författaren och kritikern Ulf Eriksson, som påminner oss om hur just förtroende i ett samhälle bäst förvaltas, nämligen genom ett sunt mått av misstänksamhet: "genom att vi ofta frågar oss vem som berättar, om vad, för vem, i vilket syfte och med vilka medel."

Gott slut, gott nytt önskar redaktionen

tisdag 21 december 2010

Sagodax med fabror Fredrik

Ni na ni na ni nanna...är du sugen på en berättelse om det arbetande Sverige? Om landet lagom, långt uppe i norra Europa. Om öppenhet, frihet och mångfald. Snön ligger vit på marken, endast fabror Fredrik är vaken. I ena hörnet tronar tomten, fröken Sofia tindrar ikapp med granen, och alldeles, alldeles snart ska vi alla få oss till livs ca 30 minuter av framgångssagan Sverige. Men det saknas något, vad-heter-det-nu, idéer. Fast det gör inget, för bakom berättar-podiet tronar en statsminister utan opposition, men med en glasklar uppfattning om vad som utgör det vi kallar "vårt svenska kulturarv". Det ska löna sig att arbeta. Varken mer, eller mindre. Jo, en sak till, det är viktigt med sunda statsfinanser.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

torsdag 16 december 2010

Journalistisk aktivism à la Wiki

Den gamla slagdängan "gatekeeper" fick en plötslig renässans häromdagen när Studio Etts Helena Groll och Jörgen Huitfeldt genomförde en artig telefonintervju med frilansjournalisten Johannes Wahlström. Ämnet som avhandlades var Wikileaks svenska scoop, som nämnde Johannes Wahlström äger makten att fördela till exklusivt utvalda mediegiganter som SVT, DN och Aftonbladet.

En kritiserad och omtalad aktivist-journalist, som nu sitter med makten att dela ut gracerna till scoop-törstande redaktioner. Till rätt pris vill säga. Men det lämnar en fadd eftersmak, eftersom det väcker frågan kring vem som är budbäraren i den svenska upplagan av Wikileaks-flödet. Saken förenklas inte heller av att Johannes Wahlströms far, den kontroversielle debattören Israel Shamir, ökänd för sina antisemitiska uttalanden, hanterar det ryska Wiki-flödet, allt enligt Sveriges Radios Medierna.

Vem ska granska vem, undrar redaktionen som efterlyser en mer transparent presentation av vilka medarbetare som statstelevisionen väljer att samarbeta med. I synnerhet som "grindvakten" Johannes Wahlström också varit med i redaktionen som producerade Dokument Inifråns senaste hyllnings-dokumentär om just Wikileaks.

"Varför finns det ingen Expo som granskar jihadister?", undrar SvD:s Per Gudmundson i efterskalvet av självmordsbombaren i Stockholm. Kanske även dags för en mer hårdnackad journalistisk granskning av medias egna budbärare, aktivist-journalisterna.

Och apropå obehagliga sanningar, rekommenderar redaktionen ett intag av gamla tiders aktivist-journalism, genom dokumentärklassikern "Makten och Sanningen" av Birgitta Öhman, om den undersökande journalisten Peter Bratt.

måndag 13 december 2010

Veckans politiska ord: Öppenhet och tolerans

De stora gesterna ockuperar nu landets ledarsidor efter helgens självmordsbomb i Stockholm. Från lätt kränkta kommentarer om att hela det svenska samhället angripits till mer reflekterande analyser om Sveriges roll i världens olika konflikter.

Och visst väcks många intressanta frågor på vägen, nu när "terrorn kommit till byn", som Dala-Demokratens Robert Sundberg uttrycker det. Men det är också bekymmersamt att den svenska självbilden alltför ofta tror sig vara oövervinnelig, "det som händer i andra länder, händer inte här". Här mördas inte ministrar, här kränks inga människor, här tas ingen gisslan, här sprängs inga bomber.

Men nu råkar det vara så att världens konflikter också kommer till Sverige. Vi bedriver ju trots allt en högst militaristisk och aktivistisk utrikes- och säkerhetspolitik. Och plötsligt känns det lockande att "backa bandet". Visst vill vi fortsätta leva i ett öppet, tolerant, demokratiskt, mångkulturellt land präglat av respekt för alla människors lika värde. Men kan vi göra det, och samtidigt tumma på vår omdiskuterade militära alliansfrihet?

måndag 6 december 2010

DNBU: Fågel, fisk eller mittemellan?

Borgerlighetens bastion, Svenska Dagbladets ledarsida, är numera en tunnelplats för tankar som kretsar kring Det Nya Borgerliga Uppdraget (DNBU). Den politiske chefredaktören PJ Anders Linder gör sitt bästa för att fånga in den nya spännande borgerliga idédebatten. Men problemet är att det inte är så spännande. Det mesta som lanseras i jakten på en hetare idédebatt, är allt för ofta gamla slagdängor, som lätt översätts till välkända borgerliga dygder om ordning och reda i ekonomin och gärna med det populära adjektivet "frihetlig".

Men visst är sökandet efter en hetare borgerlig idédebatt befogad. Framförallt nu när Moderaterna blivit det nya maktpartiet och därmed äger problemformuleringen kring "den svenska modellen". Viss förmåga till självkritik anas dock inom Alliansen: "Det är farligt lätt att gripas av maktberusning och börja identifiera sig med staten när man sitter i regeringsställning. Det finns en risk att vi blir förvaltare av den socialdemokratiska staten. Men vi får inte bli de nya gråsossarna", säger Centerpartiets ekonomiske taleskvinna Annie Johansson till SvD.

Och medan moderaterna drabbas av hybris, drabbas vänsterkolumnen på SvDs ledarsida återigen av en opinion-kalkon signerad Elise Claeson. Med sina socionom-glasögon gör den fria skribenten Claeson sin alldeles egna tolkning av DNBU: Ropen skalla, en Fanny-och-Alexander-jul åt alla!

Då kan det kännas trösterikt att för ett ögonblick påminnas om att högervågen inte varar för evigt.

söndag 5 december 2010

Sista dagen på jobbet

Någon konstaterade lakoniskt i statsradion att Mona Sahlins smärtsamt ärliga partiledartal borde ha hållits första dagen på nya jobbet, och inte som det nu blev, la grande finale. Men det blev ett tal fyllt av sanningar, sanningar och åter sanningar. Och det vi alla anat, uttalades nu med exakta bekännelser från talarstolen - samarbetet med Vänsterpartiet var ett misstag, förmögenhets- och fastighetsskatter ger inga nya S-röster, och jobbskatteavdragen är här för att stanna. "Att rösta på S ska inte vara en uppoffring", konstaterade partiledare Sahlin med fokuserad stämma.

Frågan om varför dessa radikala sanningar inte kunnat uttalas tidigare är måhända den nya partiledningens största uppgift att reda ut. Redaktionen rekommenderar därför djupare studier av "Radical Honesty" tekniken, skapad av amerikanen Dr Brad Blanton. Som sagt, ärlighet varar längst.

fredag 3 december 2010

Statsministerska med sprutskräck

Experterna är eniga. Sprututbytesprogram för narkomaner bör införas i hela Sverige. Internationellt sett är sprututbytesprogram idag en accepterad förebyggande åtgärd. Det är endast i Sverige och i några delstater i USA som sprututbytesprogrammen bromsas. Men det hjälper inte hur högt Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, WHO m fl skriker, för i Stockholms stad gör Moderaterna sitt bästa för att förhala införandet av en sprututbytesklinik.

Sprutskräcken grasserar nämligen bland Stadshusets Moderater, anförda av landstingspolitikern fru Reinfeldt, som gör sitt bästa av att politisera en fråga som ur en medicinsk och preventiv synvinkel inte alls är särskilt kontroversiell. I den moderata världen råder svart-vitt seende i frågan, narkomani är kriminellt och alla narkomaner ska behandlas som kastlösa lepra-kolonier.

Expertstudier i ett flertal länder visar ju att sprututbytesprogram är en viktig delkomponent i ett större förebyggande arbete, att sprututbyte minskar överföringen av HIV-smitta utan att allvarliga oönskade sidoeffekter uppstår, att drogmissbruket inte ökar och inte heller bidrar till nyrekrytering av intravenösa missbrukare. Så vad väntar vi på fru Reinfeldt?

Att stigmatiseringen och fördomarna skruvas upp ytterligare; varför inte passa på att straffa rökare genom att förhindra cancerbehandling när lungcancern knackar på dörren, eller varför inte neka  hiv-smittade som "legat runt" eller "delat sprutor" de dyra men ack så nödvändiga bromsmedicinerna.

Söker du argument för varför sprututbytesprogram gör nytta, klicka dig gärna vidare:
Aktionsgruppen Rena sprutor räddar liv
Smittskyddsinstitutet
Statens Folkhälsoinstitut

tisdag 30 november 2010

Wikileaks: Information overload

Den diplomatiska kåren står nu där med skägget i brevlådan. Alla dessa dokument, alla dessa dagar av tröstlösa möten, av initierat skvaller, av god min och elakt spel. Nu blottas plötsligt en värld fylld av kryptiska meddelanden. "Ilskan hos Vita Huset och hos diplomatkåren demonstrerar mer ett missnöje över att dörren glidit upp till cocktailpartyt; allt det pretentiösa, låga och inskränkta skvallret väller ut.", filosoferar debattören Göran Greider i Metro, som menar att det vi alla nu bevittnar är "den stora romanen om en stormakts nedgång och fall". Hm, en något mastig och svårläst sådan.

Men visst kan också dessa väl marknadsförda wiki-läckor lätt liknas vid vår tids Baader Meinhof. Utan gisslan, krut och blodstänk. Mer digital, doftlös och tyst terror. Och visst är det så att svenska media inte direkt "gör vågen" denna gången. Nu hörs en mer kritisk stämma kring Julian Assanges och Wikileaks publicistiska ansvar, och de skadeverkningar wiki-aktivisternas strävan efter "global rättvisa och yttrandefrihet" orsakar. "Vi måste försöka att värna det förtroliga samtalets möjligheter i det internationella umgänget", skriver utrikesminister Carl Bildt klyschigt diplomatiskt på sin blogg.

Alla dessa dagar av artiga, förtroliga diplomatiska samtal, nu blottade för en hel värld att ta del av. Vem vet, det kanske är nu festen börjar, på riktigt.

fredag 26 november 2010

Docu-politics någon?

Filmkameran har en enorm dragningskraft, så även på våra folkvalda politiker. Och en stilla önskan från redaktionen är en "bakom-kulisserna-skildring" av maktens korridorer i den svenska riksdagen.

I ett nyhetsinslag av SVT:s Love Benigh väcktes plötsligt denna längtan: Vad är det dom tisslar om där bakom? Är det inte Birgitta Ohlsson som skyndar fram där borta? Visst gillar han TV-kameror, utrikesministern. Och vad gör Thomas Östros, sitter han och fikar?

Mer docu-politics! Och i väntan på att statstelevisionen inser potentialen i denna nya genre, får vi vår längtan tillfredsställd genom den nya filmen "Fyra år till". En politisk romcom utlovas, "glöm knastertorra partiledardebatter och sega utskottsmöten" nu ska politikernas mer smarta, sexiga, snygga och roliga egenskaper visas upp, enligt regisörren Tova Magnusson.

Är det måhända just därför som statsminister Fredrik Reinfeldt, efter flera veckors medie-skugga, plötsligt dyker upp i den ruggigt smöriga TV4-pratshowen "Hellenius Hörna" och pratar om, just det, kärlek. Är det detta som kallas för "Det nya borgerliga uppdraget", anyone?

"Karl-Oskar, jag tyar inte längre!"

Repliken finns djupt inpräntad i den svenska själen. Kristina, i Vilhelm Mobergs romansvit om Utvandrarna/Invandrarna har fått nog av det slitsamma livet i det nya landet, långt borta från Ljuders socken i Småland, när hon yppar denna nyckel-replik. Och den gör sig påmind i dessa dagar då poesi-älskare utkämpar en hätsk kulturell ordstrid med Sveriges nya riksdagsparti Sverigedemokraterna.

För på SD:s önskelista över klassiska svenska verk finns just författaren Vilhelm Moberg. En radikal liberal motståndsman som vågade ta många svåra debatter, men vars främsta bidrag också var att bekämpa totalitära rörelser som facism, kommunism och nationalsocialism. Och inte minst viktigt, främlingsfientlighet.

Därför känner redaktionen en viss lättnad över att Kulturrådet nu fördelar 3,6 miljoner kronor för att främja just läsandet och göra litteraturen mer levande i förskolan, grundskolan och ute på skolbiblioteken. Kanske pengarna också räcker för att skicka en samling Moberg-skrifter till SD:s partikansli.

onsdag 17 november 2010

Veckans politiska ord: Politisk opposition

Motståndaren gör laget. Så även i den svenska riksdagen. Vad innebär då socialdemokratins kris för det politiska projektet som stavas Alliansen? Hur gynnas vår demokrati när ett tidigare statsbärande parti "går in i väggen" och inte längre orkar vara "världens bästa oppositionsparti", som varit målbilden vid tidigare valförluster? Och kommer socialdemokraternas interna jakt på sin nya identitet att påverka den skärpa som krävs för att bjuda Alliansen på politiskt motstånd?

Diskussionen de senaste dagarna har istället kretsat mycket kring arvtagaren till den politiska S-tronen, varje region har sin favorit. Ju längre bort från huvudstaden, desto fler äldre och manliga kandidater, ju närmare huvudstaden, desto fler yngre och kvinnliga kandidater. Men någon debatt om själva riksdagsdebatten förs ännu inte. Är det "politics as usual" fram till extrakongressen i mars nästa år då en ny S-ledare utses, eller kommer bristen på fokus inom socialdemokration att ge fritt spelrum för övriga partier

Ledarskribenten Per Gudmundson, SvD, gör sitt bästa för att förminska betydelsen av Mona Sahlins avgång, och påminner om att Socialdemokraterna inte längre är ett statsbärande parti på 45 procent. "Det är knappast så att Sverige står och faller med beskedet att Sven-Erik Österberg kanske ersätter Mona Sahlin. Möjligen har hennes avgång blivit ett lyft för pappersindustrin."

Men då underskattar herr Gudmundson den mentala kopplingen till socialdemokratins folkhemsbygge, som finns väl förankrad inom varje svensk född under 1900-talet. Idédebattens förflyttning högerut är måhända den moderna 2000-talssvenskens  tankemässiga "tonårsuppror", men djupt därinne i det vi betraktar som svenskt, sitter en ädel socialdemokrat och gömmer sig.

Därför mullrar det i media, ute i landet, vid fikaborden och bland "gräsrötterna". Sverige utan en fungerande socialdemokrati, är som ett Sverige utan IKEA.


(Om du är sugen på att göra pinan kort för den socialdemokratiska valberedningen, sök jobbet med stort S, en arbetsbeskrivning finns här!)


Politisk opposition
Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande. För ett sunt politiskt liv är opposition nödvändig då den innebär ett korrektiv mot maktmissbruk.
Sedan riksdagsvalet 2010 är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna oppositionspartier i Sveriges riksdag. I USA och Storbritannien är republikanska partiet respektive Labourpartiet oppositionspartier.
För att en demokrati ska fungera måste oppositionen kunna organisera sig på samma villkor som regeringspartier. Auktoritära, odemokratiska regeringar kan upprätthålla sin makt genom att förstöra för oppositionen. I en enpartistat är opposition förbjuden. (Från Wikipedia)


söndag 14 november 2010

Partileda i Partiet

Det socialdemokratiska partiet står nu utan partiledare och om man ska tro Mona Sahlin själv, utan politiskt innehåll: "Socialdemokraterna har hamnat i otakt med sin tid och sina väljare. Väljarna avvisade vårt budskap och vår politik. Därför behövs ett grundligt förändringsarbete som omfattar den ekonomiska politiken, jobbpolitiken, välfärdsfrågorna och jämlikhetsvisionen".

Frågan är vad som kommer att finnas kvar av "Partiet" när denna omtalade förnyelseprocess har avslutats. Och vem som ska leda de framtida, omdanade, uppiffade och alldeles, alldeles oemotståndliga Nya Socialdemokraterna.

Den lista på potentiella kandidater som hastigt kastats fram i media känns tröstlöst hopplös. Och de politiska proffstyckarna börjar prata om helt oprövade kandidater utan erfarenhet från riksdagens dagliga slit. Nomineringsarbetet ska vara klart den 24 november. Nytt förslag på partiledarkandidat den 4 december. Bereden er på att Partiet kommer att visa upp sidor vi aldrig tidigare skådat. Sverige går en ny ocensurerad politisk framtid till mötes. Huka er!

lördag 13 november 2010

Pol Pot Priset går i år till...

Redaktionen upprörs å det bestämdaste över Justitieombudsmannens senaste ärende: Kritik mot Forum för levande historia och utställningen "Middag med Pol Pot". Enligt JO har Forum för levande historia (FLH) överträtt sina befogenheter när de i en utställning pekat ut Jan Myrdal och andra svenskar, som på inbjudan av Pol Pots regim, deltog i en resa till Kambodha (Kampuchea) 1978. Enligt JO har nämligen FLH och andra statliga kulturinstitutioner en begränsad yttrandefrihet, och omfattas inte heller av forskarens frihet.

Vad menar JO egentligen, undrar skribenten och docenten i filosofi Lars O Ericsson i sin krönika i SvD. Och frågan är i allra högsta grad befogad. Varför ska inte kommunismens olika brott mot mänskligheten genom historien kunna visas upp på ett lika självklart sätt som nazismens? Läs Lars O Ericssons krönika och lyssna sedan på den prisbelönte radiojournalisten Bosse Lindquists reportageserie om "Tystnaden i Phnom Penh".

Och skänk en stunds tacksamhet över att det finns modiga kulturdebattörer som historikern och akademiledamotens ständige sekreterare Peter Englund, som vågar bemöta Jan Myrdals olika galna upptåg genom att instifta just Pol Pot-priset. Om nu någon missat att det sk Jan Myrdalsällskapet varje år roar sig med att dela ut "Leninpriset" till mer eller mindre "olydiga författare".

Fler artiklar om kulturelitens förnekande när det gäller kommunistiska regimers brott mot mänskligheten finns bara ett klick från dig...
"Förnekandets anatomi" av skribenten Ulf B Andersson
"Kambodja borde öppna vänsterns ögon" av Anders Hjemdahl

torsdag 11 november 2010

Diagno(s) okänd

Socialdemokratin lider av en okänd sjukdom. Symptomen är många, diffusa och oerhört varierande. Därav det tidskrävande arbete som nu genomförs av partiets egna kriskommission för att hitta "roten till allt det onda". Och innan rätt diagnos hinner ställas, riskerar partiet att tillintetgöras av sina egna smärtsamma konvulsioner.

Det är med visst obehag som detta klassiska drama nu kan följas i media, med starka inslag av politisk spänning. Och plötsligt känns det som att partiledare Sahlin snarast behöver boka in ett terapeutiskt möte med middle-left-mannen Tony Blair, som då skulle kunna komma med följande goda råd: "Den progressiva rörelsens historiska mission är att befria människor så att de kan röra sig uppåt socialt. Det är vad de vill. Men om de får för sig att de hålls tillbaka om de röstar vänster – det är då vänstern misslyckas.”

Och precis detta är kanske rätt diagnos, att de nya socialdemokraterna också behöver nå de väljare som av moderaterna kategoriseras som "arbetande svenskar", och som tycker att "livet funkar", som partiledare Sahlin själv uttrycker det.

För oss som redan nu vill blicka in i framtidens vilda gissningar om socialdemokraternas politiska öde, rekommenderas Martin Ådahls framtidskrönika om valet 2014 i nyhetsmagasinet Fokus.

torsdag 4 november 2010

Vart tog politiken vägen?

Vi var nog många som undrade vart politiken, debatten, argumenten och de hätska utfallen tagit vägen när terminens första partiledardebatt premierade häromdagen. Softare än sammet kändes replikskiftena mellan statsminister Reinfeldt och oppositionsledare Sahlin. Artigt, vänligt, bekräftande, ja som det mest föredömliga terapisamtal mellan två makar.

Men in på scenen steg så årets debutant, SD-ledaren Jimmie Åkesson, och ventilerade ivrigt partiets samtliga fördomar om alla ord på I. Och plötsligt så hakade alla talare på, replik efter replik satte fokus på invandring, integration, invandring, integration. Tjatigt, javisst, förutsägbart, oja.

Och med viss lättnad sjönk Kristdemokraternas Göran Hägglund kommentar in om att det faktiskt är "lösningar och inte problem" som ska få ta mest plats i plenisalen.

Redaktionen ordinerar därför med emfas samtliga medborgare att med glädje ratta in P1:s senaste utgåva av programmet Meny som gett oss dagens bästa recept mot fördomar och problemorienterad integrationsdebatt; turken, invandraren och företagaren Halil Özdemar. Åh, så gott!

måndag 1 november 2010

Otillbörlig och olämplig, men ack så omutbar

På tal om transparens – för några decennier sedan, kunde framfusiga journalister slå upp statsminister Erlanders hemmatelefon i telefonkatalogen när det brådskade med uttalanden*. Lika hårresande, och lätt anekdotisk, ter sig idag frånvaron av transparens, riktlinjer och tydliga regelverk för våra folkvalda politiker, när det gäller möjligheten att låta sig påverkas. Av någon mystisk anledning är svenska politiker inte mutbara och därmed befriade från regelverk som skulle kunna krångla till det. "Vi är som en stor härlig familj, och vi behöver inga löjliga lagar och regler", skriver kolumnisten och satirikern Jenny Nordberg från sin utpost i New York.

Och idag föll överåklagarens dom i den rafflande genanta Arkelsten-affären; mutbrott föreligger ej, och någon förundersökning ska ej inledas, men solklart är att de genomförda bjudresorna varit olämpliga. Arkelsten själv låter hälsa att hon beklagar om "det uppfattats som att jag påverkats på ett otillbörligt sätt". Hur är det man brukar säga,  appearance is everything...

*Läs och förundras om fler anekdoter från folkhemmet Sverige i Henrik Berggrens biografi om Olof Palme, "Underbara dagar framför oss"...

fredag 29 oktober 2010

Schlingmann, kom tillbaka!

"En ulv i fårakläder" har smygit sig in i de Nya Moderaterna. Sofia Arkelsten, som pratat vitt och brett och emellanåt långrandigt, om vikten av att inte stå still, om att fortsätta "tvätta bort" Moderaternas bunkerstämpel med mantrat förnyelse, är på god väg att rasera den tidigare partisekreteraren Per Schlingmanns välplanerade varumärkesbygge Moderaterna.

Fernissan sitter inte tillräckligt djupt ännu. Misstänksamheten mot Moderaternas kopplingar till näringslivet bör inte underskattas, om ett målmedvetet varumärkes-projekt ska fungera. Det är hög tid att påminna partisekretarere Arkelsten att hennes nya roll kräver lite mer "vuxet" omdöme. Fabror Fredrik får ta sitt ansvar nu och samla sin skock för lite allmänt snack om etiska riktlinjer.

onsdag 20 oktober 2010

Den gode, den onde, den fule

Det ser lite ängsligt tomt ut i bokhyllorna bakom den nytillträdde finansmarknadsministern Peter Norman. Men vid det imposanta skrivbordet sitter en av medias nya favoriter. Pokeransiktet är mycket statsmannalikt för att vara en minister som haft partibok i bara några veckor. Rösten är stadig med den där väl inövade lätt kaxiga finans-retoriken. Minister Norman är till skillnad från sin kollega, den ständigt leende finansminister Anders Borg, en mycket bister och rakt-på-sak sorts man, och han har redan avfyrat en rad varningar som borde få många bankmän och kvinnor att darra på läppen. Och även revisorer, för den delen.

Men trots macho-ytan är det lite gulligt att nätverket som byggt vägen mot finansmarknadsministerposten finns att hämta hos Peter Normans barns gudföräldrar, nämligen finansminister Anders Borg och den tidigare finansministern Pär Nuders fru. Hur är det man brukar säga, it all hangs together...

Lästips: SvDs nya serie på Idagsidan som granskar de sociala nätverkens betydelse i våra liv.

lördag 16 oktober 2010

M som i Muppar

Hur ung får en riksdagsman eller kvinna vara och hur ung får en minister eller ett borgarråd vara? Medelåldern bland regeringens nya ministrar är kanske uppfriskande låg. Men vad har en nybakad 18-årig moderat student att bidra med som riksdagsledamot? Och vad har en 29-åring hunnit med i livet som kan motivera en utnämning till moderat stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm? En av de mest utsatta och omdebatterade borgarrådsposterna i rikets huvudstad, för övrigt.

De nya moderaterna verkar ha siktet inställt på att visa upp en ny yngre upplaga av sig själva. I alla fall enligt den nya (unga) partisekreteraren Sofia Arkelsten, som på DN Debatt räds risken att i unga människors ögon framstå som ett bunkerparti "med fokus bara på alla som arbetar och som inte tar hänsyn till de särskilda livsvillkor och förutsättningar som just många unga lever under". Ut med pondus, livserfarenhet och hängivenhet. In med de nya, juniora och klonade PR-konsulterna.

fredag 8 oktober 2010

Mister Propaganda

PR-apparaten bakom de nya moderaterna blir nu mer formaliserad med ett helt eget propagande-team. Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann, som länge haft rollen som "spin-doctor" inom partiet, får nu ett eget litet kungarike som nytillträdd statssekreterare i Statsrådsberedningen med ansvar för regeringens och statsministerns samlade kommunikationsstrategi.

Uppgiften blir att göra "regeringens budskap och kommunikation mer famtidsinriktad", och att bidra till att "regeringen deltar mer än nu i samhällsdebatten och talar med medborgarna".

Det kan också översättas som fler och dyrare reklamkampanjer för varumärkesportföljen Alliansen.

För övrigt misstänker redaktionen att den nytillträdda socialförsäkringsministern Ulf Kristersson kommer att vara en flitig gäst hos statssekreterare Schlingmann framöver. Han behöver nog en liten pr-makeover för att slipa bort sin oroväckande nyliberala appearance. Och fler inrepeterade repliker att servera när han ska förklara tidigare synder som svart städhjälp för nyhetsmedia.

Kom och köp, kom och köp, paketerade politiska budskap snart till salu nära dig.

tisdag 5 oktober 2010

Politics as usual

"Stormen har bedarrat, molnen har skingrats". Det var likt en ordförande Mao som statsministern inledde sin regeringsförklaring vid riksdagens högtidliga öppnande. Knappt 50 minuter senare hade ordningsmannen Fredrik Reinfeldts monotona bas-stämma övertygat oss alla om att arbetslinjen ligger fast och att skatterna ska sänkas och att arbete är grunden för Sveriges välstånd.

Men visionerna för framtiden lyser fortfarande med sin frånvaro. Det som rabblades upp från riksdagens talarstol idag var en snabb-repris av Alliansens valmanifest, varken mer eller mindre.
Ordet innovation nämndes knappt, ett snabbt löfte om att företags- och innovationsklimatet ska förbättras gavs i förbifarten, och att något mer väntar runt hörnet formulerades med parad-klyschan "ett antal reformer kommer att genomföras under mandatperioden". Har vi hört det förut? Politics as usual.

Men mot slutet av detta evigt långa framförande, där ord som finanser, jobb, arbete, välfärd, inkomstskatter, välfärd, trygghet, avlöste varandra så hände något. Plötsligt var det landsfadern Reinfeldt som formulerade sig, inte finans-teknokraten.

"Öppenheten mot omvärlden är det svenskaste vi har", basunerade statsministern och bedyrade att Sverige nu ska visa vägen för EUs utveckling mot mer öppna, toleranta och jämställda samhällen. Stora ord om öppnare gränser och ökad rörlighet och om integration som bygger på arbete och möjligheter till egen försörjning svepte förbi. Hetare än så blev det aldrig, och den tydliga markering mot riksdagens nya främlingsfientliga parti som många hoppades få höra, lämnade aldrig statsministerns torra läppar. Politics as usual.

För övrigt vann kung Carl den sextonde Gustav riksmötets varmaste applåd när han påminde riksdagen om en av årets höjdpunkter, kronprinsessans bröllop. I ett för övrigt föredömligt kort tal.

måndag 4 oktober 2010

Klara, färdiga, regera!

Det surrar i luften av alla valanalyser, minister-gissningar, SD-konspirationer och talmansröstande. Nu börjar rikets mediala hejdukar gå på tomgång. Det tjatas, ältas, och upprepas och de flesta, oavsett politisk hemvist, landar till slut i frågan: vad har vi gjort för att förtjäna ett främlingsfientligt parti mitt i Sveriges riksdag? Och vems fel är det?

Kolumnisten Jenny Nordberg, SvD,  konstaterar lite terapeutiskt från sitt utanför-perspektiv i New York att det är dags att gå vidare, sluta förfäras och börja agera. Ingen är perfekt, inte ens vi svenskar."Glöm tyst diplomati och låtsad konsensus de närmaste fyra åren, för nu ska vi prata om det här. Hela tiden." Hur roligt är det på en skala mellan ett och fem?

Sydsvenskans Heidi Avellan gör också ett lite desperat försök att betrakta det nya landet Sverige utifrån. Och landar i tanken att svenskheten måste skyddas från Sverigedemokraternas förvirrade folkhemsfascism. Inte fastna i det som varit utan blicka framåt: "Synen på Sverige som ett modernt land med sikte på framtiden är svensk – och värd att bevara".

Men hur är det med framtidsvisionerna egentligen?  Dagens Nyheter levererar tankeväckande frågeställningar kring moderaternas roll som det statsbärande partiet helt utan framtidsvisioner. "Regeringen Reinfeldt behöver inför sin andra mandatperiod ett större huvudprojekt - och Sverige en starkare framtidsinriktning", skriver Hans Bergström och noterar lakoniskt att Alliansens valmanifest i stort sett helt saknar "stora idéer och planer".

Kanske dags att utse en framtidsminister när riksmötet öppnas, med ansvar för andra viktiga ord på bokstaven I: innovation, incitament och investeringar.

onsdag 29 september 2010

Hoppjerkan gör entré

Dagarna går, ingen statsminister syns eller hörs i etern. Förberedelser görs, planer smids, möten hålls, läckor släpps, de politiska kommentatorerna får håll hov oemotsagda. Så vad göra fram till den 5 oktober?

Konstera kan vi dock att de nyss hållna samtalen med MP och S mer verkar handla om att markera för SD att det kommer att bli svårt att driva hjärtefrågan om invandringspolitiken. Den hoppande majoriteten kommer att användas som ett effektivt "stopptecken" – hit men inte längre.
Men varför ska MP överge sina hjärtefrågor om miljön?
"Partierna är med andra ord i full färd med att göra precis det de lovade att inte göra: att anpassa sig och den politiska agendan efter Sverigedemokraterna",  konstaterar Sydsvenskan på ledarplats.

Tursamt nog blir vi påminda av DN att det inte är SD som är riksdagens vågmästarparti, utan Fredrik Reinfeldt och Alliansen. SD kan vara tungan på vågen med sina 5,7 procent. Men detta gäller ju även Vänsterpartiet med sina 5,6 procent. "Det är statsministern som nu ska ange kursen, trots att alliansregeringen saknar en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Det är de borgerliga, inte Sverigedemokraterna, som ska manövrera sig fram genom att söka stöd från olika partier för sin politik".

Och nu ser det ju ut som att svenska folket gärna ser prov på ökat blocköverskridande samarbete under den kommande mandatperioden, enligt en ny undersökning från SvD/Sifo. En majoritet är för en alliansregering i minoritet. Nu återstår att se vem som vill bevisa sitt ansvarstagande inför svenska folket, eller helt enkelt kanske sin brist på ansvar.

Krattat manegen för möjligheten att ta sitt ansvar i jakten på överenskommelse mellan Alliansen och MP har nu den gröna tankesmedjan Fores gjort, med ett tydligt niopunktsprogram om möjliga miljö-kompromisser. Hur är det man brukar säga "allt som är gratis är gott..."

fredag 24 september 2010

Politiskt vakuum

Rösterna är räknade. Faktum kvarstår, Sverige har fortfarande en borgerlig minoritetsregering. Sverigedemokraterna har fortfarande sina 20 mandat och de rödgröna sina 156. I tre dygn har Sverige innerst inne hoppats att ytterligare Allians-mandat skulle kunna skrapas ihop för ett slippa ge Sverigedemokraterna en vågmästarroll. Plötsligt blev det viktigt att erkänna Alliansen som det starkaste politiska alternativet, för nationens bästa.

På andra håll har till och med ångerknappen använts hos lokala Sverigedemokrater, som "dagen efter" inte längre kan stå för partiets ståndpunkt vad gäller invandrare. Eftertanken kan vara svår att bära ibland, som Göran Greider uttrycker det från ledarplats hos Dala-Demokraten: "Dagarna efter ett val är förmodligen den tid då väljarna är som klokast och mest informerade".

Nåja, eftervalsdebatten har ändå mer kretsat kring om det går att räkna på något annat sätt. Men experterna landar ändå i att det system vi har är nog det bästa just nu, i brist på andra alternativ. Små partier måste ju också kunna ges plats i vårt parlamentariska system, bara det ändå inte stavas populism och främlingsfientlighet. Det vi alla tydligt har förstått i detta val är att varje röst räknas, och en mörk blick riktas nu mot alla de som valde att inte använda sin demokratiska rättighet.

Och i all den stund analyserna avlöser varandra, håller sig Alliansen i medieskugga. Tystnaden kan också vara talande, är det av taktiska skäl eller av avgrundsdjupt missmod. De borgerliga ledarsidorna tjatar outröttligt om att Alliansen står starkare än tidigare, att vårt politiska system är utmejslat sedan tidigare för minoritetsstyre. Men skräcken lurar runt hörnet. Så pass att frågan om Sverigedemokraterna ska erbjudas plats i riksdagens utskottsarbete eller ej, debatterats flitigt de senaste dagarna. Men nu verkar polletten ha trillat ned, hallå, vi lever i en demokrati, liksom.

"De lätta lösningarna finns bara i torgens och slagordens retorik, i utskotten gäller det att driva demokratins grundarbete framåt och sedan enas, eller förbli oeniga, om sakfrågor", noterar Arbetarbladet klokt och sakligt och får medhåll av både DN och GP. Och mitt bland raderna andas en förväntan om att vi snart skadeglatt kommer att kunna konstatera; de kom hit, men inte längre.

onsdag 22 september 2010

Veckans politiska ord: Eftervalsanalys

Den politiska baksmällan vilar tungt över landets politiska skribenter. De slokande minerna hos företrädare för både Alliansen och de rödgröna talar sitt tydliga språk, den politiska kartan i Sverige har ritats om, ordentligt.

Hur kunde det gå så snett, hur kan över 300.000 röstberättigade svenskar sympatisera med ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna och varför är framgångarna störst för detta parti i just Skåne? En undran som lätt väcks är hur SD ska lyckas rekrytera tillräckligt många lokalpolitiker för att fylla samtliga 168 skånska mandat.

Då kan det vara bra att söka tröst i Peter Wolodarskis DN-råd: "Gör inte Sverigedemokraterna större än 5,7 procent". Och faktum kvarstår, det är inte första gången Sverige kommer att regeras av en minoritetsregering. Landet måste ju styras, politics as usual, liksom.

Nu återstår sammanräkningen av de sista förhandsrösterna (se valresultatet här i realtid!). Än är inte det parlamentariska samarbetsklimatet skrivet i sten. Ska SD få vara med i de politiska utskotten eller inte? Hur ska de politiska blocken bäst förhålla sig till de 20 nya främlingsfientliga mandaten, vars politiska agenda enbart handlar om invandrare, kriminalitet och pensionärer? Tomorrow is another day...


En analys (av grekiska: analysis, upplösning) är att dela upp till exempel ett problem i mindre delar och undersöka varje del för sig. (Från Wikipedia)

måndag 13 september 2010

Veckans politiska ord: Taktikrösta

Redan för ett år sedan sade statsminister Fredrik Reinfeldt följande i en intervju i DN:
"Till det så vet alla valforskare att berätta att förmodligen är allianskänslan så stark hos svensk borgerlighet att vi har väljare som är beredda att taktikrösta för att säkerställa att hela alliansen är med".
Och därmed förutspåddes det taktiska resonemang som nu rullar runt bland alla osäkra mittenväljare i valårets sista skälvande dagar. Väljare som ser som sin främsta uppgift att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Och detta görs bäst genom att, just det, taktikrösta. En aktivitet som tidigare mest förekommit i Euro Vision Song Contest sammanhang, för att beskriva nyeuropeiska länders dubiösa ansträngningar att nå finalen.
Ett år senare befinner sig Fredrik Reinfeldt i den sista stora valduellen med Mona Sahlin i SVT och ger följande ord på vägen till landets alla väljare:
"Rösta tydligt. Ge Sverige en stabil regering. Rösta tydligt..."
För (ev osäkra) väljare som vill ha mer exakta instruktioner än så, rekommenderar vi ett besök hos nätaktivisterna sverigedemokraterna.de


Taktik (grek. taktikē, konsten att ställa upp en här till strid), är den del av krigskonsten, som behandlar truppernas användning i och för striden. En vanlig definition som belyser skillnaden mellan strategi och taktik är "strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag".
Taktiken omfattar grunderna för truppers uppställning, rörelser och strid, beträffande såväl enskilda vapen som större avdelningar, ända till arméer, sammansatta av alla vapen. (Från Wikipedia)

onsdag 8 september 2010

Bekännelser

Så här i slutspurten inför valdagen börjar det hända saker på landets (till övervägande del borgerliga) ledarsidor. Kommunistskräcken breder ut sig. Och trots en ständigt leende Lars Ohly, trots skämtsamma inlägg om ömma bröstvårtor, trots V:s förvånansvärt liberala politik, så mobiliseras nu skräcken för den rödbruna röran. Så till den milda grad att den väl förborgade valhemligheten bland tongivande politiska debattörer och mediaprofiler nu omvandlas till en rad bekännelser.

Först ut var Leif G W Persson, som numera letar nytt icke-rödgrönt parti. Nu får han sällskap av liberalen Per T Ohlsson som biktar sig på bästa ledarplats i Sydsvenskan och prisar socialdemokratins folkhemsbygge. Men aldrig mer, dundrar Per T Ohlsson: "Att lägga min röst på en socialdemokrati som ska ta med Vänsterpartiet i regeringen är helt otänkbart av principiella och demokratiska skäl".

Och mitt i allt detta har missmodet drabbat Dala-Demokratens Göran Greider. "Jo, också jag fruktar det värsta. En eländig borgerlighet är på väg att besegra en ännu eländigare vänster", bekänner Greider och skyller på det mediala underläget för de rödgröna. Vart har det engagerade politiska samtalet tagit vägen?

Om missmodet och valångesten känns övermäktig läs gärna senaste numret av tidskriften Neo, om hur den politiska debattens mer liberala proffstyckare tänker rösta i årets val, du kommer garanterat att bli förvånad. Göran Greiders missmod finns även i de blåaste vatten...

måndag 6 september 2010

Ideologin är död, länge leve vardagspolitiken!

Valet närmar sig och den strida strömmen av opinionsmätningar står som spön i backen. Marknadsandelarna räknas minituöst, felmarginalerna hänger på i farten. Valrörelsen har omvandlats till en stor sporthändelse, där kommentatorerna lämnar minut-rapporter dygnet runt. Vem är bäst just nu? Det röda eller det blå laget?

I farten väcks därför en stilla undran, vart tog ideologierna vägen? Vilken ideologi står du för kära medborgare, är du med oss eller mot oss eller är du mitt i din egen vardag? "Ideologi kan man syssla med i riksdagen, här handlar det om sopgubben kommer i tid", utbrister en väljare i västerbottniska Malå för journalisten Mustafa Can, som i en serie briljanta reportage i SvD tecknar en smärtsamt avslöjande bild av det politiska tillståndet i nationen. För framväxten av nya småpartier ökar, och det är inte de stora lärorna som debatteras i kommunhusen, det är praktiska frågor som driver debatten, "att tömma soptunnan i tid kräver inga läror".

Om det politiska tillståndet i nationen handlar också dokumentärfilmaren Tom Alandhs dokumentärserie på SVT. Om du söker perspektiv och vill veta mer om hur Sverige ser ut idag, vilka frågor som berör svenskar i Dorotea, Klippan, Tensta, Vimmerby och Kungsör, klicka här, titta, lyssna, bli berörd.

fredag 3 september 2010

Kritiska veckan

Äntligen får vi oss lite granskning till livs. Hur har de senaste fyra regeringsåren egentligen levererat vad gäller fler jobb? Sisådär är experternas svar. Fortsatt låg sysselsättningsgrad, ökande ungdomsarbetslöshet, ej tillräckliga satsningar på arbetsmarknadsutbildningar. Både Finanspolitiska rådet och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) är överens, kostnaden per skapat ungdomsjobb har varit alldeles för hög. Mycket jobb återstår, summerar SvD i sin granskning.

Och hur effektivt är egentligen jobbskatteavdraget och ändringarna i arbetslöshetsförsäkringen? Om detta filosoferar ekonomiprofessorn Lars Calmfors och nationalekonomen Stefan de Vylder i tidningen Fokus eminenta analys av finansministerkandidaterna Anders Borg och Thomas Östros.

Och visst bjöd SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt på ett batteri av kritiska frågor. Tyvärr blev svaren desto mer inlindat luddigt Reinfeldtsvenska för att tala klarspråk. Utfrågningen haltade, publiken klappade på kommando och Hedenmo och Knutssons starkaste kort, den planterade (s)trokedrabbade läkaren, visade sig vara ett oemotståndligt lockbete från S-kampanjen...

onsdag 1 september 2010

Hur bildade är vi?

För att bli lite inspirerad efter alla diskussioner om vinstdrivande skolor, är det värt att läsa understreckaren i SvD:s Kulturdel, "En bildande skola för framtidens samhälle". Och visst är frågeställningen om utbildningen och bildningens roll i samhället en efterlängtad kontrast till utbildningsminister Jan Björklunds kravmegafon för framtidens svenska skola. Äntligen väcks frågan om betygsinflation och dess urholkning av kunskapskivåer i en skola som alltmer styrs som vinstdrivande företag.

Klicka sedan vidare till veckans boktips, som ges av Sydsvenskans politiske skribent Per T Ohlsson. Tankeväckande och bildande läsning utlovas!

tisdag 31 augusti 2010

Veckans politiska ord: Integration

"Vi har misslyckats med vår svenska integrationspolitik" medger Moderaternas integrationspolitiske talesperson Tobias Billström så här några veckor före valet. Och plockade raskt fram en intressant nyskriven rapport om hur det skulle kunna se ut på fler orter i Sverige om man mer konsekvent tillämpade arbetslinjen. Läsvärt om fem utvalda kommuner som av tidningen Fokus rankats som Sverigebästa på just integration.

Lite mer beklämmande är det att ta del av den uppblossade interna debatten inom Folkpartiet om burkaförbud, språktest och kortare föräldraledighet. Knappast några valvinnande frågor, hävdar folkpartisten Mikael Trolin på SvD:s Brännpunkt, och får mothugg av partikollegor inom Liberal Mångfald som vill uppgradera svenskt medborgarskap till ett inkluderande "vi". Språkkravet är nyckeln till en lyckad integration, hävdar debattörerna.

Läs därför det bästa som skrivits på flera år om integrationens verkliga ansikte. I boken "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari (utgiven av Ordfront 2005 ISBN 91-7037-199-7), får både svenskheten och främlingsfientligheten sig en rejäl och underhållande känga.

Kalla det ett avlångt land. Kalla det en tiger som skäms. Kalla det Switzerland eller Schweiz. Kalla det vad fan du vill...


Integration
I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet integration för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.
I europeiska sammanhang brukas begreppet "europeisk integration" ofta för att beteckna de europeiska ländernas politiska, ekonomiska och kulturella närmande gentemot varandra, särskilt inom ramen för Europeiska unionen.
I svensk politik och debatt används ordet ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Begreppet står i kontrast till assimilering som betyder fullständig anpassning till majoritetens kultur. Bruket av begreppet inom politiken liksom regeringens insatser för integration har tidvis utsatts för kritik, bland annat av Masoud Kamali. (Från Wikipedia)

torsdag 26 augusti 2010

S som i Svikare

"Blockpolitiken får svåra konsekvenser. En röst på Wetterstrand är en röst på Lars Ohly", säger polisprofesson Leif GW Persson i SR:s P1-morgon, och väljer efter 45 år som troende socialdemokrat att överge sitt forna parti, och därmed hela den röd-gröna koalitionen. Jag känner inte igen mig, skriver han på bästa krönikeplats i Expressen, och längtar tillbaka till mer grabbiga och fornstora Per Albin-dagar. Men troende fortsätter han att vara, enligt egen utsago i P1-morgon, vilket naturligtvis spär på vadslagningen om vilket parti polisprofessorn kommer att ge sin röst till. Blir det en VF:are av GW Persson? Svar utlovas i hans nästa Expressen-krönika.

onsdag 25 augusti 2010

Veckans politiska ord: sexualitet

Efterlyses! Sveriges första sexual-minister, vill Åsa Regnér, RFSU, se i nästa regering. I ett av världens mest frisinnade länder borde ju denna ministär vara ett givet inslag. Varför har inte Alliansen nappat på RFSU:s invit tidigare, undrar redaktionen. Kan det hänga ihop med att det nuvarande ansvaret för sociala frågor, som just sexualiteten, ligger sedligt undanskuffade hos Kristdemokraten Göran Hägglund? Sexualpolitik känns ju onekligen mer lockande och angeläget att styra över än de rödgrönas rubrik-skapande förslag om butlers i tunnelbanan och clowner inom äldrevården...

Mänsklig sexualitet enligt Världshälsoorganisationen (WHO):
Sexualiteten är en integrerad del av varje människans personlighet, och det gäller så väl man som kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas ifrån andra livsaspekter. Sexualiteten är inte synonymt med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och inte heller summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualiteten är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet. Den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra. Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa
— WHO
För människans del har alltså sexualiteten både en biologisk funktion och en social funktion. Det är inte begränsad till ett beteende som enbart har en med alstrandet av avkomma att göra, utan är också intimt förknippad med nära relationer, kärlek, lust och fysiskt kontaktbehov. Därmed påverkar sexualiteten och sexuella beteenden många områden i människors liv. (Från Wikipedia)


Veckans politiska skribent

Sanna Rayman, SvD, är tillbaka från semestern och mer laddad än någonsin. Förväntningarna är på topp hos redaktionen, som ständigt förundras över Sanna Raymans höghastighets-skrivande och närapåa maniska postande av inlägg, alltid med en syrlig efterknorr.

Vem styr opinionen i Sverige, valåret 2010? Här granskas ledarsidornas flitiga skribenter.
Vem har den vassaste pennan? Vår läsarpanel röstar (nästan) varje vecka.

onsdag 12 maj 2010

Se upp för farliga mittenväljare!

Opinionsundersökningarna står som spön i backen just nu. Två mätningar i rad, Demoskop och Novus Opinion visar att det är synnerligen jämnt mellan blocken. Alliansen har 46,5 procent, det starkaste stödet sedan 2006, och de rödgröna 47,5 procent, vilket är det svagaste sedan 2006. Är det de rörliga, frustrerade mittenväljarna som kommer att avgöra valutgången i september eller är det de obeslutsamma förstagångsväljarna? Därom tvistar redaktörerna, statistikerna och statsvetarna. Det vi vet är att förstagångsväljarna i årets val är 497.000 stycken och att det är 15 procent fler premiär-väljare än i valet 2006. Återstår att se om de rödgröna vågar mobilisera väljarna tillräckligt starkt, för att distansera sig från Alliansens svenska modell. Eller om det blir den s k Borgeffekten som tar hem mitten-mobben. Eller om två jämnstarka politiska block lämnar fältet ännu mer öppet för Sverigedemokraternas "folkhemspopulism". Valspänningen stiger.

söndag 9 maj 2010

Omdanare i den politiska opinionen

Redaktionen noterar  att det rör på sig hos två av landets ledarredaktioner, Dagens Nyheter (oberoende liberal) och Barometern Oskarshamns-Tidningen (moderat). Den ene leds av den ständigt unge Peter Wolodarski och den andre av den ständigt seniore Ulf Wickbom. DN:s ledarsidor har något för alla, världssamvetet finns alltid där, öppenheten och toleransen för olika ideologier känns ofta befriande, men präktigheten lurar också farligt ofta runt hörnet. Den mer konservativt enkelriktade ledarsidan hos småländska Barometern tar nu kurs med den kåserande pedagogen Ulf Wickbom som  utlovar närvaro, aktualitet och närhet. Missa dock inte den avgående politiske redaktören Per Dahls korta webb-TV inslag, som har något magiskt dogma-liknande format över sig.

fredag 7 maj 2010

Veckans politiska ord: Vänster

Det talas mycket om högersvängar i den politiska sfären just nu. Kartan håller på att ritas om och den tydligt cementerade blockpolitiken är inte så tydlig längre. Högern girar åt vänster, mitten åt höger och hur mycket vänster är vänstern egentligen? Som väljare blir det svårare och svårare att orientera sig mellan de olika diskurserna. Därför kommer också det regeringstörstande Vänsterpartiets kongress i Gävle i helgen att dra till sig allas öron. Hur ska den nya vänstern tackla förnyarnas dragning åt höger? Vilka domäner blir kvar för traditonalisterna inom Vänsterpartiet? Efter helgens partikongress kan mycket väl den politiska kartan i Sverige ha ritats om. Och begreppet radikal kanske kidnappas av högern.







(Från Wikipedia)

Vänster  har traditionellt tillskrivits negativa egenskaper och fenomen, se till exempel vänsterprassla. Vid morganatiskt äktenskap räckte brudgummen vänster hand åt bruden.[1] Vänsterhänta barn brukade förr tvingas bli högerhänta. På många andra språk motsvaras "vänster" av ord som antyder att något är fel eller saknas. På latin heter vänster sinister, vilket även betyder olycksbådande.[2] Mycket av detta har dock försvunnit, och man ser till exempel vänsterfotade fotbollsspelare som mer målfarliga eftersom målvakten oftast förväntar sig högerfotade. Right betyder rätt och höger. Left kommer från fornengelska och betydde lat, svag.[3]
Till sjöss heter det babord när man menar fartygets vänstra sida, sett i färdriktningen.

Politisk vänster är en kategorisering som uppkom 1790 i den franska nationalförsamlingen under franska revolutionen. De radikalaste ledamöterna (republikanerna) satt då till vänster i nationalförsamlingens sessionssal.
Under senare delen av 1800- och början av 1900-talet betecknade "vänstern" den liberala och socialistiska oppositionen mot de konservativa partierna. Från 1900-talet och framåt har begreppet i Europa kommit att bli i stort sett synonymt med olika former av socialdemokratiska och andra socialistiska partier och liberalismen inkluderas inte längre i begreppet. I Norge och Danmark bär liberala partier dock fortfarande namnet Venstre. I bland annat USA används däremot begreppet om demokraterna, som ur europeisk synvinkel anses tillhöra den politiska högern.


onsdag 5 maj 2010

En förolämpande politik

Får man säga vad som helst om sina politiska motståndare? De senaste dagarnas debatter mellan de politiska blocken har visat upp en sorts språklig "overkill". Inte mer, bättre och bäst utan dåligt, värre och värst. Debatten blir mer elak än elegant. De politiska blocken demoniserar varandra, skriver DN:s förre politiske redaktör Niklas Ekdal. Och öppnar därmed inte upp för en politisk dialog som driver samhället framåt utan istället spär på politikerföraktet. Ja, var ska ribban läggas undrar redaktionen. Är det okej att kalla regeringens arbetslinje för "satanistisk",  att likställa regeringens politik med en "kvinnomisshandlare", eller att smutskasta oppositionens skuggbudget med begreppet "Tobleronepolitik"? Det ser ut som om årets valrörelse blir mer desperat än någonsin.

måndag 3 maj 2010

Finanspolitisk vokabulär susar i säven

Ökade bidrag eller överbudspolitik. Socialförsäkringar eller bidragssystem. Kostnads-slägga eller kraftig jobbpolitik. Jobb-stopp eller rättvisa åt alla. Kejsarens nya kläder eller företagarvänlig politik. Siffrorna och begreppen haglar när den finanspolitiska debatten rivstartar. Finansminister Anders Borg står stadigt bakom debatt-pulpeten i Agenda-studion när han förkunnar att "alla som arbetar blir förlorare med en ansvarslös rödgrön politik", för att i nästa sekund bemötas av en leende Thomas Östros besked om att "en utökad A-kassa är en del av en modern ekonomi". Orimligt, orättvist, omodernt, dundrar retoriken från båda läger. Eller bara falsk matematik?

Läs hela skuggbudgeten här!

tisdag 30 mars 2010

Veckans opinion-kalkon

Elise Claeson, SvD, toppar återigen listan med sina fantasier om den nya hemmafru-klassen som jobbar minimalt men ändå har makten över hushållskassan. Varför ska kvinnorna söka makten i styrelserummen när de redan har makten över hushållets pengar, undrar Elise Claeson, alltmedan redaktionen stillsamt undrar vilken planet vi pratar om. Djursholm, kanske.

Kanske dags för en nominering till Årets Förvillare, som varje år utses av Föreningen Vetenskap och Folkvett.

söndag 28 mars 2010

Veckans politiska ord: pensionär

Lystring, lystring alla svenska pensionärer. Ni är valårets gunstlingar, och ni blir bara fler och fler (minst 1,7 miljoner!). Så pass många att ni kan bli valårets viktigaste mottagare av guldkantade vallöften som stavas skattesänkningar. Både från Alliansen och från de rödgröna och från de djupt, djupt blåa SD. Återstår att se vem som bjuder de flesta miljarderna och till vilken sorts finansiering. Skattesänkningar för 5 miljarder lockar Alliansen med, 13 är SD:s bud. Enligt SvD har socialdemokraternas Thomas Östros redan lovat att vinna budgivningen. Första, andra, tredje...

(från Wikipedia)
Ålderspension kallas den pension man får när man lämnar arbetslivet på grund av att man uppnått pensionsåldern.
Ålderspension kan finansieras av staten genom skatter, av arbetsgivare och genom eget pensionssparande. Pension kan ses som uppskjuten lön och ålderspensionssystem innehåller ofta ett försäkringsmoment. Till exempel genom att betalas ut livet ut även om man lever längre än genomsnittet, eller genom att betalas ut till efterlevande vid dödsfall.

torsdag 25 mars 2010

Vem är rädd för Maria Wetterstrand?

Likt en jungfru Maria blickar hon ut från allvarsamma porträtt i flera nyhetsmedia. Är det en slump eller ett framgångsrikt PR-arbete som gör att Maria Wetterstrand för tillfället pryder omslagen på både nyhetstidningen Fokus och det liberala samhällsmagasinet Neo. Lite av varje förmodligen. Visst är hon lite liberal, önsketänks det både här och där, men det är långt från Miljöpartiets verkliga politik, enligt den numera fria skribenten Sofia Nerbrand. För visst är det så att det ägnas många fler rader att beskriva språkröret Marias trevliga personlighet än hennes politik. "Det är närmast omöjligt att inte tycka om Maria Wetterstrand", skriver redaktörerna i Neo. Men vad Miljöpartiets kvinnliga språkrör tycker om jobben, sjukvården, skolan och äldreomsorgen är det få som vet, enligt nya opinionsmätningar. Miljöpartiet flirtar med latteliberalerna, de äger miljö- och klimatfrågorna men sedan tar det stopp. Hur röda eller gröna Miljöpartiet är, vill inte heller språkröret Wetterstrand riktigt svara på. Men hur hon lyckas krossa det socialdemokratiska maktmonopolet återstår att se. Och hon som ser så snäll ut.

tisdag 16 mars 2010

Veckans politiska ord: Orange

Det är inte bara i Ukraina man gillar orange. Numera är det också en högst politisk färg i Sverige och därmed startskottet för Alliansens nya gemensamma valplattform. En gemensam hemsida och en ny logotype presenterades häromdagen och har redan orsakat en kritikerstorm. Och visst är det alldeles uppenbart att den nya logotypen signalerar allt annat än den professionalism och det förtroende som Alliansen nu säger sig vilja förmedla och vinna hos väljarna. Efter en genomläsning av Alliansens nya valstrategi känns det mer som en enda lång trailer om den spännande reform-politik som snart komma skall. När börjar filmen, undrar redaktionen? Och blir revolutionen orange i år?



(Vem är Allan?)



(Från Wikipedia)
Protestantism/unionism: orange står på Irland för protestantism och för viljan att bevara Nordirlands band till Storbritannien. Motsatt uppfattning betecknas grön.
Liberalism: I Sverige har färgen ibland använts av Folkpartiet liberalerna, och Liberala Ungdomsförbundet har försökt lansera orange som liberalismens färg. Även Allians för Sverige använder orange.
Junilistan använder också orange, utan att det finns någon gemensam ideologisk koppling till ovanstående.
I Ukraina används färgen av nuvarande presidenten Viktor Jusjtjenkos nationaldemokratiska parti Vårt Ukraina.


måndag 15 mars 2010

Ropen skalla, hälften till alla!

Det svenska skattetrycket har inte toppat agendan för Alliansen, hittills. Man ligger lågt, fokus ligger ju inte på samhällets mest priviligerade grupper. Men nu börjar den politiska opinionen bli lite otålig. Parollen "Hälften kvar" har synts allt oftare på landets ledarsidor den senaste tiden. På halvt skämt, halvt allvar lanseras nu också SlösO, ombudsmannen mot slöseri med skattepengar, av Timbro och Skattebetalarnas förening. Folkpartiet har gjort några blygsamma försök att relansera skatte-frågan under helgens riksmöte, men den kommer långt ned på "krav-listan". Ordet "skattereform" uttalas inte så ofta som man kan tro av Alliansen.

Men hur mycket betalar vi egentligen i skatt? Och vad används pengarna till? Olika kreativa förslag på hur vi kan synliggöra skattetrycket i lönekuvertet förs fram emellanåt. Ett stort pedagogiskt uppdrag väntar arbetsmarknadens parter, för enligt vissa lider nämligen vi svenskar av ett demokratiskt informationsunderskott. Och visst kan man tycka att det är en medborgerlig rättighet att känna till hur arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, förmånsbeskattning mm slår på den egna inkomsten? Är det ett demokratiskt informationsunderskott eller handlar det bara om kollektiv förträngning? Hur som helst lär det bli ett smärtsamt uppvaknande för många.

söndag 14 mars 2010

Veckans politiska hype

Så möts de båda i ett gemensamt ärende. Den ena betraktar den andre. Och vips så är PR-maskineriet igång för mars månads politiska hype, boken "De omänskliga" (ett utdrag ur boken publiceras i senaste Fokus). SvDs ledarskribent Sanna Rayman ägnar en halvsida åt sin kollega på nyhetstidningen Fokus tillika bokens författare, den politiske redaktören Torbjörn Nilsson. Och visst ångar det mellan raderna på välkänt Torbjörn Nilsson-språk. Men det valda ämnet känns något lamt. Trots försöket att ikläda händelserna ett språk som får en att associera till Watergate eller någon annan stor samtidspolitisk händelse. Hur intressant är det egentligen att följa ett antal knappt vuxna, politiska rookies som knäcker varandras lösenord och datakoder för att förse sig själva och sina kollegor med initierat politiskt skvaller? Kanske dags för lite hederliga uppförande-koder i ungdoms-leden. Om det är här morgondagens politiska makthavare ska formeras.

lördag 13 mars 2010

Sagodags för folkpartister

I helgen samlas Folkpartiet för sitt riksmöte. Ett fullspäckat seminarieprogram väntar, bland annat vikten av storytelling. Kan behövas när de svenska väljarna ska övertygas om att Folkpartiet visst kan driva sin politik med framgång. För visst är det lätt att undra över vad som egentligen hänt under de senaste fyra åren när partisekreterare Erik Ullenhag i veckan presenterade de "viktiga vafrågorna". Eller snarare varför det inte hänt mer med skatten (värnskatten), skolan (förstatliga!), företagandet (a-kassan och arbetsrätten)? Nu ska väljarna förföras med vad som kan göras och inte med vad som verkligen har gjorts. Lite som att söka jobb utan att visa sitt CV, tycker redaktionen. Undrar vad lokomotivet Moderaterna tycker om det?

torsdag 11 mars 2010

Äntligen var det dags...

...för Jan Guillous entré i debatten om vem som sagt vad och varför i Malmö de senaste veckorna (följetongen om den icke-politiskt korrekta Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd). "Aldrig tala vit fosfor. Alltid tala antisemitism" skriver Guillou i Aftonbladet och ger vad han kallar Israellobbyn en match. Redaktionen känner plötsligt att allting politiseras på ett ytterst elegant sätt. Kanske dags för herr Guillou att damma av gamla synder och återigen inta scenen i Israel-Palestina-frågan.

onsdag 10 mars 2010

34 timmar kungahus-journalistik

När det börjar bli lite tråkigt på landets ledarsidor och det mest handlar om "stingsligt struntprat", kan det vara smart att söka tröst bland landets olika medie-krönikörer. Och där avhandlas nu ett nytt fenomen; kungahus-journalistik. Av detta kommer vi under våren och försommaren att få se 34 timmar på bästa public-service tid (att jämföra med 100 timmar valprogramtid). SVT:s programdirektör Helga Baagöe pratar om vikten av att skildra det kungliga bröllopet, inte att granska det. Vi får hoppas att detta ny-journalistiska angreppssätt inte också gäller valet 2010.

(Hur starkt är stödet egentligen för den svenska monarkin? Läs mer här!)

Politik och religion

De senaste veckorna har en av årets hittills mest underhållande debatter förts på SvDs debattsidor. Men det har inte handlat om skatter, EU, Rut eller Rot utan om politik och religion. Skolminister Jan Björklund har fått sällskap av politiker, kyrkoherdar, professorer, humanister, you name it. Stora, svepande ord om hur sekulariserat det svenska samhället och den svenska historieundervisningen ska vara har satts på pränt. Välskrivet, vältänkt men också en och annan groda. Slutrepliken har tilldelats det högst sekulariserade Förbundet Humanisterna, som vill se undervisning om kristendom och inte i kristendom, i svenska skolan. Men, handen på hjärtat, visst är den vacker, vår älskade skolavslutnings-psalm "Den blomstertid nu kommer"...
Läs debatten på följande länkar och ställ frågan till dig själv: hur viktig har kristendomen varit för vår svenska kulturhistoria, egentligen?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kristendomen-bor-ha-en-sarstallning-i-undervisningen_4301991.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kristendomens-paverkan-i-sverige-har-varit-stor_4355209.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/humanisterna-har-ratt-men-anda-fel_4357677.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/humanisterna-avslojar-en-skrammande-okunskap_4363095.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dagens-religionsundervisning-ar-inte-konfessionell_4374253.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/farligt-forminska-kristendomens-roll_4377931.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/religion-hanteras-bast-under-lektionerna-i-historia_4402303.svd

söndag 7 mars 2010

Veckans politiska ord: könskvotering

Och nu över till något helt annat än Rut och Rot. Sveriges näringsliv kämpar fortfarande med baktunga styrelser. Över 80 procent av styrelseledamöterna i svenska bolag utgörs idag av män. När ska kvinnorna släppas in i den svenska bolagssfären? Varför tjänar inte kvinnor med samma utbildningsnivå som män lika mycket i Sverige 2010? Det snackas, det hotas, det debatteras men inget händer. Varför? Några frågor att fundera på sådär 100 år efter att den internationella kvinnodagen instiftades.

Könskvotering
är en form av kvotering som baseras på kön. Könskvoteringen används ofta vid möten och konferenser och i styrelser som har manlig dominans för att kvinnor ska kunna synas och lättare få tid och plats att göra sig hörda. (från Wikipedia)

fredag 5 mars 2010

Veckans politiska skribent

Medan landets ledarsidor fastnat i Rut och Rot-eländet, seglar plötsligt SvD krönikören Anna Laestadius Larsson upp med den självklara propån: Föräldraförsäkringen borde bli valfråga. Och redaktionen håller med. När ska våra kära politiker ägna lika mycket energi åt att försvara denna fantastiska välfärds-bastion som de fram till nu visat hushållsnära tjänsters vara eller icke vara. Och när ska ojämlikheten mellan kvinnors och mäns lön lyftas fram av våra politiker? En mer rättvist fördelad föräldraförsäkring kommer inte att kunna se dagens ljus så länge löne-diskrimineringen tillåts leva i det tysta på den svenska arbetsmarknaden. Kanske dags att damma av den underbara parollen igen; lika lön för lika arbete. Alltid lika aktuell, i synnerhet på måndag den 8 mars.

Populära inlägg