tisdag 30 mars 2010

Veckans opinion-kalkon

Elise Claeson, SvD, toppar återigen listan med sina fantasier om den nya hemmafru-klassen som jobbar minimalt men ändå har makten över hushållskassan. Varför ska kvinnorna söka makten i styrelserummen när de redan har makten över hushållets pengar, undrar Elise Claeson, alltmedan redaktionen stillsamt undrar vilken planet vi pratar om. Djursholm, kanske.

Kanske dags för en nominering till Årets Förvillare, som varje år utses av Föreningen Vetenskap och Folkvett.

söndag 28 mars 2010

Veckans politiska ord: pensionär

Lystring, lystring alla svenska pensionärer. Ni är valårets gunstlingar, och ni blir bara fler och fler (minst 1,7 miljoner!). Så pass många att ni kan bli valårets viktigaste mottagare av guldkantade vallöften som stavas skattesänkningar. Både från Alliansen och från de rödgröna och från de djupt, djupt blåa SD. Återstår att se vem som bjuder de flesta miljarderna och till vilken sorts finansiering. Skattesänkningar för 5 miljarder lockar Alliansen med, 13 är SD:s bud. Enligt SvD har socialdemokraternas Thomas Östros redan lovat att vinna budgivningen. Första, andra, tredje...

(från Wikipedia)
Ålderspension kallas den pension man får när man lämnar arbetslivet på grund av att man uppnått pensionsåldern.
Ålderspension kan finansieras av staten genom skatter, av arbetsgivare och genom eget pensionssparande. Pension kan ses som uppskjuten lön och ålderspensionssystem innehåller ofta ett försäkringsmoment. Till exempel genom att betalas ut livet ut även om man lever längre än genomsnittet, eller genom att betalas ut till efterlevande vid dödsfall.

torsdag 25 mars 2010

Vem är rädd för Maria Wetterstrand?

Likt en jungfru Maria blickar hon ut från allvarsamma porträtt i flera nyhetsmedia. Är det en slump eller ett framgångsrikt PR-arbete som gör att Maria Wetterstrand för tillfället pryder omslagen på både nyhetstidningen Fokus och det liberala samhällsmagasinet Neo. Lite av varje förmodligen. Visst är hon lite liberal, önsketänks det både här och där, men det är långt från Miljöpartiets verkliga politik, enligt den numera fria skribenten Sofia Nerbrand. För visst är det så att det ägnas många fler rader att beskriva språkröret Marias trevliga personlighet än hennes politik. "Det är närmast omöjligt att inte tycka om Maria Wetterstrand", skriver redaktörerna i Neo. Men vad Miljöpartiets kvinnliga språkrör tycker om jobben, sjukvården, skolan och äldreomsorgen är det få som vet, enligt nya opinionsmätningar. Miljöpartiet flirtar med latteliberalerna, de äger miljö- och klimatfrågorna men sedan tar det stopp. Hur röda eller gröna Miljöpartiet är, vill inte heller språkröret Wetterstrand riktigt svara på. Men hur hon lyckas krossa det socialdemokratiska maktmonopolet återstår att se. Och hon som ser så snäll ut.

tisdag 16 mars 2010

Veckans politiska ord: Orange

Det är inte bara i Ukraina man gillar orange. Numera är det också en högst politisk färg i Sverige och därmed startskottet för Alliansens nya gemensamma valplattform. En gemensam hemsida och en ny logotype presenterades häromdagen och har redan orsakat en kritikerstorm. Och visst är det alldeles uppenbart att den nya logotypen signalerar allt annat än den professionalism och det förtroende som Alliansen nu säger sig vilja förmedla och vinna hos väljarna. Efter en genomläsning av Alliansens nya valstrategi känns det mer som en enda lång trailer om den spännande reform-politik som snart komma skall. När börjar filmen, undrar redaktionen? Och blir revolutionen orange i år?



(Vem är Allan?)



(Från Wikipedia)
Protestantism/unionism: orange står på Irland för protestantism och för viljan att bevara Nordirlands band till Storbritannien. Motsatt uppfattning betecknas grön.
Liberalism: I Sverige har färgen ibland använts av Folkpartiet liberalerna, och Liberala Ungdomsförbundet har försökt lansera orange som liberalismens färg. Även Allians för Sverige använder orange.
Junilistan använder också orange, utan att det finns någon gemensam ideologisk koppling till ovanstående.
I Ukraina används färgen av nuvarande presidenten Viktor Jusjtjenkos nationaldemokratiska parti Vårt Ukraina.


måndag 15 mars 2010

Ropen skalla, hälften till alla!

Det svenska skattetrycket har inte toppat agendan för Alliansen, hittills. Man ligger lågt, fokus ligger ju inte på samhällets mest priviligerade grupper. Men nu börjar den politiska opinionen bli lite otålig. Parollen "Hälften kvar" har synts allt oftare på landets ledarsidor den senaste tiden. På halvt skämt, halvt allvar lanseras nu också SlösO, ombudsmannen mot slöseri med skattepengar, av Timbro och Skattebetalarnas förening. Folkpartiet har gjort några blygsamma försök att relansera skatte-frågan under helgens riksmöte, men den kommer långt ned på "krav-listan". Ordet "skattereform" uttalas inte så ofta som man kan tro av Alliansen.

Men hur mycket betalar vi egentligen i skatt? Och vad används pengarna till? Olika kreativa förslag på hur vi kan synliggöra skattetrycket i lönekuvertet förs fram emellanåt. Ett stort pedagogiskt uppdrag väntar arbetsmarknadens parter, för enligt vissa lider nämligen vi svenskar av ett demokratiskt informationsunderskott. Och visst kan man tycka att det är en medborgerlig rättighet att känna till hur arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, förmånsbeskattning mm slår på den egna inkomsten? Är det ett demokratiskt informationsunderskott eller handlar det bara om kollektiv förträngning? Hur som helst lär det bli ett smärtsamt uppvaknande för många.

söndag 14 mars 2010

Veckans politiska hype

Så möts de båda i ett gemensamt ärende. Den ena betraktar den andre. Och vips så är PR-maskineriet igång för mars månads politiska hype, boken "De omänskliga" (ett utdrag ur boken publiceras i senaste Fokus). SvDs ledarskribent Sanna Rayman ägnar en halvsida åt sin kollega på nyhetstidningen Fokus tillika bokens författare, den politiske redaktören Torbjörn Nilsson. Och visst ångar det mellan raderna på välkänt Torbjörn Nilsson-språk. Men det valda ämnet känns något lamt. Trots försöket att ikläda händelserna ett språk som får en att associera till Watergate eller någon annan stor samtidspolitisk händelse. Hur intressant är det egentligen att följa ett antal knappt vuxna, politiska rookies som knäcker varandras lösenord och datakoder för att förse sig själva och sina kollegor med initierat politiskt skvaller? Kanske dags för lite hederliga uppförande-koder i ungdoms-leden. Om det är här morgondagens politiska makthavare ska formeras.

lördag 13 mars 2010

Sagodags för folkpartister

I helgen samlas Folkpartiet för sitt riksmöte. Ett fullspäckat seminarieprogram väntar, bland annat vikten av storytelling. Kan behövas när de svenska väljarna ska övertygas om att Folkpartiet visst kan driva sin politik med framgång. För visst är det lätt att undra över vad som egentligen hänt under de senaste fyra åren när partisekreterare Erik Ullenhag i veckan presenterade de "viktiga vafrågorna". Eller snarare varför det inte hänt mer med skatten (värnskatten), skolan (förstatliga!), företagandet (a-kassan och arbetsrätten)? Nu ska väljarna förföras med vad som kan göras och inte med vad som verkligen har gjorts. Lite som att söka jobb utan att visa sitt CV, tycker redaktionen. Undrar vad lokomotivet Moderaterna tycker om det?

torsdag 11 mars 2010

Äntligen var det dags...

...för Jan Guillous entré i debatten om vem som sagt vad och varför i Malmö de senaste veckorna (följetongen om den icke-politiskt korrekta Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd). "Aldrig tala vit fosfor. Alltid tala antisemitism" skriver Guillou i Aftonbladet och ger vad han kallar Israellobbyn en match. Redaktionen känner plötsligt att allting politiseras på ett ytterst elegant sätt. Kanske dags för herr Guillou att damma av gamla synder och återigen inta scenen i Israel-Palestina-frågan.

onsdag 10 mars 2010

34 timmar kungahus-journalistik

När det börjar bli lite tråkigt på landets ledarsidor och det mest handlar om "stingsligt struntprat", kan det vara smart att söka tröst bland landets olika medie-krönikörer. Och där avhandlas nu ett nytt fenomen; kungahus-journalistik. Av detta kommer vi under våren och försommaren att få se 34 timmar på bästa public-service tid (att jämföra med 100 timmar valprogramtid). SVT:s programdirektör Helga Baagöe pratar om vikten av att skildra det kungliga bröllopet, inte att granska det. Vi får hoppas att detta ny-journalistiska angreppssätt inte också gäller valet 2010.

(Hur starkt är stödet egentligen för den svenska monarkin? Läs mer här!)

Politik och religion

De senaste veckorna har en av årets hittills mest underhållande debatter förts på SvDs debattsidor. Men det har inte handlat om skatter, EU, Rut eller Rot utan om politik och religion. Skolminister Jan Björklund har fått sällskap av politiker, kyrkoherdar, professorer, humanister, you name it. Stora, svepande ord om hur sekulariserat det svenska samhället och den svenska historieundervisningen ska vara har satts på pränt. Välskrivet, vältänkt men också en och annan groda. Slutrepliken har tilldelats det högst sekulariserade Förbundet Humanisterna, som vill se undervisning om kristendom och inte i kristendom, i svenska skolan. Men, handen på hjärtat, visst är den vacker, vår älskade skolavslutnings-psalm "Den blomstertid nu kommer"...
Läs debatten på följande länkar och ställ frågan till dig själv: hur viktig har kristendomen varit för vår svenska kulturhistoria, egentligen?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kristendomen-bor-ha-en-sarstallning-i-undervisningen_4301991.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myt-att-kristendomen-byggt-sverige_4344755.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kristendomens-paverkan-i-sverige-har-varit-stor_4355209.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/humanisterna-har-ratt-men-anda-fel_4357677.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/humanisterna-avslojar-en-skrammande-okunskap_4363095.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dagens-religionsundervisning-ar-inte-konfessionell_4374253.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/farligt-forminska-kristendomens-roll_4377931.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/religion-hanteras-bast-under-lektionerna-i-historia_4402303.svd

söndag 7 mars 2010

Veckans politiska ord: könskvotering

Och nu över till något helt annat än Rut och Rot. Sveriges näringsliv kämpar fortfarande med baktunga styrelser. Över 80 procent av styrelseledamöterna i svenska bolag utgörs idag av män. När ska kvinnorna släppas in i den svenska bolagssfären? Varför tjänar inte kvinnor med samma utbildningsnivå som män lika mycket i Sverige 2010? Det snackas, det hotas, det debatteras men inget händer. Varför? Några frågor att fundera på sådär 100 år efter att den internationella kvinnodagen instiftades.

Könskvotering
är en form av kvotering som baseras på kön. Könskvoteringen används ofta vid möten och konferenser och i styrelser som har manlig dominans för att kvinnor ska kunna synas och lättare få tid och plats att göra sig hörda. (från Wikipedia)

fredag 5 mars 2010

Veckans politiska skribent

Medan landets ledarsidor fastnat i Rut och Rot-eländet, seglar plötsligt SvD krönikören Anna Laestadius Larsson upp med den självklara propån: Föräldraförsäkringen borde bli valfråga. Och redaktionen håller med. När ska våra kära politiker ägna lika mycket energi åt att försvara denna fantastiska välfärds-bastion som de fram till nu visat hushållsnära tjänsters vara eller icke vara. Och när ska ojämlikheten mellan kvinnors och mäns lön lyftas fram av våra politiker? En mer rättvist fördelad föräldraförsäkring kommer inte att kunna se dagens ljus så länge löne-diskrimineringen tillåts leva i det tysta på den svenska arbetsmarknaden. Kanske dags att damma av den underbara parollen igen; lika lön för lika arbete. Alltid lika aktuell, i synnerhet på måndag den 8 mars.

Veckans lästips!

...kommer från ledarskribenten Henrik Berggren, DN, som läst den brittiske historikern Tony Judts tankar om den historiskt daterade socialdemokratin. "What is living and what is dead in Social Democracy", New York Review of Books. Tankeväckande om den värld och den ekonomiska historia som skapade socialdemokratin och om denna ideologis kamp att överleva in i 2000-talet. Ingenting varar för evigt, inte heller politiska ideologier. Vem kan bäst förvalta välfärdstanken och marknadsekonomin post-credit crunch?

onsdag 3 mars 2010

Svart blir vitt blir svart igen?

Upprorsstämning råder bland landets opinionsbildare. Plötsligt har både vänster som höger som oavhängig börjat sjunga städtjänsteföretagens lov. Branschorganisationer och SCB är överens, det är alla samhällsklasser som utnyttjar Rut-avdraget, t o m flera ledande S-politiker. Men är detta ett bevis för att det är här slaget om väljarna ska ske? Är det de hushållsnära tjänsteföretagen som ska bygga "Föregångslandet Sverige"? Tror inte det. Eller är det så att oppositionen vill återställa status quo, en stor tyst ideologiskt korrekt marknad av icke subventionerade hushållstjänster, frisörer och restaurangidkare. Där alla som vill, betalar vad det kostar, medan de flesta hellre kör svart.

Det larmas högljutt om att hälften av Rut-branschens drygt 11.000 medarbetare blir av med jobbet om skatteavdragen röstas bort i valet. I ett land där, enligt SCB, över 400.000 arbetstagare idag saknar ett jobb att gå till känns Rut-jobben försvinnande få.

tisdag 2 mars 2010

Politisk färganalys

Redaktionen noterar den nygröna klorofyllstinna färgen som pryder Moderaternas nya valaffisch om hotet mot de hushållsnära tjänsterna. Har de Nya Moderaterna påbörjat en långsam förflyttning från det konservativt höger-blå till det piggare apoteksgröna som signalerar hälsa, miljö och omtanke? Våra politiska partier har ju färger som etablerat sig i varje svensk och som flitigt används av media; de gröna, de rödgröna, de blå, de röda, osv. Vid behov tillfogas prefixet mörk emellanåt för att verkligen markera graden av fundamentalism eller radikalitet.

Men vad händer när de traditionellt djupblå Moderaterna växlar över till andra nyanser, som den mer urvattnade ljusblå nyansen eller den lyriskt gröna? Håller spännvidden mellan de etablerade partierna att försvinna? Eller är det en ulv i fårakläder vi bevittnar? Vilket är lätt att tro när den pseudo-intellektuella kulturdebatten om konservatism och upplysning breder ut sig på ledar- och kultursidor i SvD. Entouraget från den mörkblå bloggosfären väcker en lätt obehagskänsla.

Det var enklare förr när blått var blått och rött var rött och de gröna huserade där någonstanns mittemellan. Men färgspektrat förändras med tiden, redaktionen kommer därför att följa denna färgomvandling med spänning. I väntan på nästa politiska färgutspel vill vi gärna rekommendera Göran Greiders kontemplation över just blått och rött.

måndag 1 mars 2010

Veckans politiska ord: medelklass

Det är valår och klassbegreppen står som spön i backen. Men var känner sig den svenska medelklassen mest hemma? Hos Alliansen eller hos de rödgröna? Medelklassen som vurmar välfärden, solidariteten, föräldraledigheten och de hushållsnära tjänsterna. Ja, de är svåra att demografera, de är gränsöverskridare och de finns där du minst anar det. Kanske också hemma hos dig. Hursomhelst, de är inte så gnidna som man kan tro, enligt Aftonbladets Helle Klein. I deras händer vilar dessutom, enligt många utvecklingsekonomer, välfärdens framtid. Kanske dags för medelklassens come-back, huka er politiker!

Från Wikipedia:
Medelklassen
är en benämning på en socioekonomisk samhällsgrupp som utgör ett mellanskikt i samhället. Med avseende på faktorer som inkomst, förmögenhet, utbildning, självständighet i yrkesutövningen och social prestige har medelklassen en mindre gynnsam ställning än överklassen, men en mer gynnsam ställning än arbetarklassen eller underklassen.

Ofta indelas medelklassen i övre medelklass och lägre medelklass. Till den övre medelklassen räknas ofta bland annat advokater, överläkare, professorer och mellanchefer[källa behövs]. Till den lägre medelklassen räknas ofta lärare, sjuksköterskor, poliser och ibland fackutbildade arbetare[källa behövs].

Vem som hör till medelklassen är omdiskuterat, likaså om man överhuvudtaget kan dela in människor i klasser. Hur medelklass definieras beror därför på den använda metodologin. Enligt den klassiska marxismen finns ingen medelklass; där talar man istället om en privilegierad arbetarklass. Inom sociologin används däremot begreppet oftare. Definitionerna är luddiga. En marxistiskt influerad definition av medelklass är människor som har eget kapital, men inte tillräckligt för att inte behöva arbeta. Det är också möjligt att ta fasta på graden av självständighet i arbetet. Medelklassyrken har då betydande frihet för den enskilda att själv avgöra vilka moetoder som skall användas för att uppnå ett givet mål.

I dag kan en arbetare i Skandinavien ha en högre livsinkomst än många akademiker, vilket reflekterar att socioekonomisk position beror på fler variabler än löneinkomst. Även längre tillbaka tiden i uppstår problem med en klassindelning. Till vilken klass hörde de ofta självägande bönderna i det svenska bondesamhället? Det är alltså inte lätt att dela upp befolkningen i klasser.

Morot eller piska?

Alliansens kvinnoförbund lanserar nu ett jämställdhetskontrakt med utlovad bonus. Ordet könskvotering har genomgått en "make-over" och piffats upp med löften om skatteavdrag för alla företag som underlättar för "kvinnor att rekryteras till maktpositioner inom företagsvärlden". Ett viktigt nyckelord i sammanhanget är "frivillig". Kan vi köpa oss till ökad jämställdhet? Tja, varför inte.

Populära inlägg