fredag 24 september 2010

Politiskt vakuum

Rösterna är räknade. Faktum kvarstår, Sverige har fortfarande en borgerlig minoritetsregering. Sverigedemokraterna har fortfarande sina 20 mandat och de rödgröna sina 156. I tre dygn har Sverige innerst inne hoppats att ytterligare Allians-mandat skulle kunna skrapas ihop för ett slippa ge Sverigedemokraterna en vågmästarroll. Plötsligt blev det viktigt att erkänna Alliansen som det starkaste politiska alternativet, för nationens bästa.

På andra håll har till och med ångerknappen använts hos lokala Sverigedemokrater, som "dagen efter" inte längre kan stå för partiets ståndpunkt vad gäller invandrare. Eftertanken kan vara svår att bära ibland, som Göran Greider uttrycker det från ledarplats hos Dala-Demokraten: "Dagarna efter ett val är förmodligen den tid då väljarna är som klokast och mest informerade".

Nåja, eftervalsdebatten har ändå mer kretsat kring om det går att räkna på något annat sätt. Men experterna landar ändå i att det system vi har är nog det bästa just nu, i brist på andra alternativ. Små partier måste ju också kunna ges plats i vårt parlamentariska system, bara det ändå inte stavas populism och främlingsfientlighet. Det vi alla tydligt har förstått i detta val är att varje röst räknas, och en mörk blick riktas nu mot alla de som valde att inte använda sin demokratiska rättighet.

Och i all den stund analyserna avlöser varandra, håller sig Alliansen i medieskugga. Tystnaden kan också vara talande, är det av taktiska skäl eller av avgrundsdjupt missmod. De borgerliga ledarsidorna tjatar outröttligt om att Alliansen står starkare än tidigare, att vårt politiska system är utmejslat sedan tidigare för minoritetsstyre. Men skräcken lurar runt hörnet. Så pass att frågan om Sverigedemokraterna ska erbjudas plats i riksdagens utskottsarbete eller ej, debatterats flitigt de senaste dagarna. Men nu verkar polletten ha trillat ned, hallå, vi lever i en demokrati, liksom.

"De lätta lösningarna finns bara i torgens och slagordens retorik, i utskotten gäller det att driva demokratins grundarbete framåt och sedan enas, eller förbli oeniga, om sakfrågor", noterar Arbetarbladet klokt och sakligt och får medhåll av både DN och GP. Och mitt bland raderna andas en förväntan om att vi snart skadeglatt kommer att kunna konstatera; de kom hit, men inte längre.

Populära inlägg