tisdag 30 november 2010

Wikileaks: Information overload

Den diplomatiska kåren står nu där med skägget i brevlådan. Alla dessa dokument, alla dessa dagar av tröstlösa möten, av initierat skvaller, av god min och elakt spel. Nu blottas plötsligt en värld fylld av kryptiska meddelanden. "Ilskan hos Vita Huset och hos diplomatkåren demonstrerar mer ett missnöje över att dörren glidit upp till cocktailpartyt; allt det pretentiösa, låga och inskränkta skvallret väller ut.", filosoferar debattören Göran Greider i Metro, som menar att det vi alla nu bevittnar är "den stora romanen om en stormakts nedgång och fall". Hm, en något mastig och svårläst sådan.

Men visst kan också dessa väl marknadsförda wiki-läckor lätt liknas vid vår tids Baader Meinhof. Utan gisslan, krut och blodstänk. Mer digital, doftlös och tyst terror. Och visst är det så att svenska media inte direkt "gör vågen" denna gången. Nu hörs en mer kritisk stämma kring Julian Assanges och Wikileaks publicistiska ansvar, och de skadeverkningar wiki-aktivisternas strävan efter "global rättvisa och yttrandefrihet" orsakar. "Vi måste försöka att värna det förtroliga samtalets möjligheter i det internationella umgänget", skriver utrikesminister Carl Bildt klyschigt diplomatiskt på sin blogg.

Alla dessa dagar av artiga, förtroliga diplomatiska samtal, nu blottade för en hel värld att ta del av. Vem vet, det kanske är nu festen börjar, på riktigt.

fredag 26 november 2010

Docu-politics någon?

Filmkameran har en enorm dragningskraft, så även på våra folkvalda politiker. Och en stilla önskan från redaktionen är en "bakom-kulisserna-skildring" av maktens korridorer i den svenska riksdagen.

I ett nyhetsinslag av SVT:s Love Benigh väcktes plötsligt denna längtan: Vad är det dom tisslar om där bakom? Är det inte Birgitta Ohlsson som skyndar fram där borta? Visst gillar han TV-kameror, utrikesministern. Och vad gör Thomas Östros, sitter han och fikar?

Mer docu-politics! Och i väntan på att statstelevisionen inser potentialen i denna nya genre, får vi vår längtan tillfredsställd genom den nya filmen "Fyra år till". En politisk romcom utlovas, "glöm knastertorra partiledardebatter och sega utskottsmöten" nu ska politikernas mer smarta, sexiga, snygga och roliga egenskaper visas upp, enligt regisörren Tova Magnusson.

Är det måhända just därför som statsminister Fredrik Reinfeldt, efter flera veckors medie-skugga, plötsligt dyker upp i den ruggigt smöriga TV4-pratshowen "Hellenius Hörna" och pratar om, just det, kärlek. Är det detta som kallas för "Det nya borgerliga uppdraget", anyone?

"Karl-Oskar, jag tyar inte längre!"

Repliken finns djupt inpräntad i den svenska själen. Kristina, i Vilhelm Mobergs romansvit om Utvandrarna/Invandrarna har fått nog av det slitsamma livet i det nya landet, långt borta från Ljuders socken i Småland, när hon yppar denna nyckel-replik. Och den gör sig påmind i dessa dagar då poesi-älskare utkämpar en hätsk kulturell ordstrid med Sveriges nya riksdagsparti Sverigedemokraterna.

För på SD:s önskelista över klassiska svenska verk finns just författaren Vilhelm Moberg. En radikal liberal motståndsman som vågade ta många svåra debatter, men vars främsta bidrag också var att bekämpa totalitära rörelser som facism, kommunism och nationalsocialism. Och inte minst viktigt, främlingsfientlighet.

Därför känner redaktionen en viss lättnad över att Kulturrådet nu fördelar 3,6 miljoner kronor för att främja just läsandet och göra litteraturen mer levande i förskolan, grundskolan och ute på skolbiblioteken. Kanske pengarna också räcker för att skicka en samling Moberg-skrifter till SD:s partikansli.

onsdag 17 november 2010

Veckans politiska ord: Politisk opposition

Motståndaren gör laget. Så även i den svenska riksdagen. Vad innebär då socialdemokratins kris för det politiska projektet som stavas Alliansen? Hur gynnas vår demokrati när ett tidigare statsbärande parti "går in i väggen" och inte längre orkar vara "världens bästa oppositionsparti", som varit målbilden vid tidigare valförluster? Och kommer socialdemokraternas interna jakt på sin nya identitet att påverka den skärpa som krävs för att bjuda Alliansen på politiskt motstånd?

Diskussionen de senaste dagarna har istället kretsat mycket kring arvtagaren till den politiska S-tronen, varje region har sin favorit. Ju längre bort från huvudstaden, desto fler äldre och manliga kandidater, ju närmare huvudstaden, desto fler yngre och kvinnliga kandidater. Men någon debatt om själva riksdagsdebatten förs ännu inte. Är det "politics as usual" fram till extrakongressen i mars nästa år då en ny S-ledare utses, eller kommer bristen på fokus inom socialdemokration att ge fritt spelrum för övriga partier

Ledarskribenten Per Gudmundson, SvD, gör sitt bästa för att förminska betydelsen av Mona Sahlins avgång, och påminner om att Socialdemokraterna inte längre är ett statsbärande parti på 45 procent. "Det är knappast så att Sverige står och faller med beskedet att Sven-Erik Österberg kanske ersätter Mona Sahlin. Möjligen har hennes avgång blivit ett lyft för pappersindustrin."

Men då underskattar herr Gudmundson den mentala kopplingen till socialdemokratins folkhemsbygge, som finns väl förankrad inom varje svensk född under 1900-talet. Idédebattens förflyttning högerut är måhända den moderna 2000-talssvenskens  tankemässiga "tonårsuppror", men djupt därinne i det vi betraktar som svenskt, sitter en ädel socialdemokrat och gömmer sig.

Därför mullrar det i media, ute i landet, vid fikaborden och bland "gräsrötterna". Sverige utan en fungerande socialdemokrati, är som ett Sverige utan IKEA.


(Om du är sugen på att göra pinan kort för den socialdemokratiska valberedningen, sök jobbet med stort S, en arbetsbeskrivning finns här!)


Politisk opposition
Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande. För ett sunt politiskt liv är opposition nödvändig då den innebär ett korrektiv mot maktmissbruk.
Sedan riksdagsvalet 2010 är Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna oppositionspartier i Sveriges riksdag. I USA och Storbritannien är republikanska partiet respektive Labourpartiet oppositionspartier.
För att en demokrati ska fungera måste oppositionen kunna organisera sig på samma villkor som regeringspartier. Auktoritära, odemokratiska regeringar kan upprätthålla sin makt genom att förstöra för oppositionen. I en enpartistat är opposition förbjuden. (Från Wikipedia)


söndag 14 november 2010

Partileda i Partiet

Det socialdemokratiska partiet står nu utan partiledare och om man ska tro Mona Sahlin själv, utan politiskt innehåll: "Socialdemokraterna har hamnat i otakt med sin tid och sina väljare. Väljarna avvisade vårt budskap och vår politik. Därför behövs ett grundligt förändringsarbete som omfattar den ekonomiska politiken, jobbpolitiken, välfärdsfrågorna och jämlikhetsvisionen".

Frågan är vad som kommer att finnas kvar av "Partiet" när denna omtalade förnyelseprocess har avslutats. Och vem som ska leda de framtida, omdanade, uppiffade och alldeles, alldeles oemotståndliga Nya Socialdemokraterna.

Den lista på potentiella kandidater som hastigt kastats fram i media känns tröstlöst hopplös. Och de politiska proffstyckarna börjar prata om helt oprövade kandidater utan erfarenhet från riksdagens dagliga slit. Nomineringsarbetet ska vara klart den 24 november. Nytt förslag på partiledarkandidat den 4 december. Bereden er på att Partiet kommer att visa upp sidor vi aldrig tidigare skådat. Sverige går en ny ocensurerad politisk framtid till mötes. Huka er!

lördag 13 november 2010

Pol Pot Priset går i år till...

Redaktionen upprörs å det bestämdaste över Justitieombudsmannens senaste ärende: Kritik mot Forum för levande historia och utställningen "Middag med Pol Pot". Enligt JO har Forum för levande historia (FLH) överträtt sina befogenheter när de i en utställning pekat ut Jan Myrdal och andra svenskar, som på inbjudan av Pol Pots regim, deltog i en resa till Kambodha (Kampuchea) 1978. Enligt JO har nämligen FLH och andra statliga kulturinstitutioner en begränsad yttrandefrihet, och omfattas inte heller av forskarens frihet.

Vad menar JO egentligen, undrar skribenten och docenten i filosofi Lars O Ericsson i sin krönika i SvD. Och frågan är i allra högsta grad befogad. Varför ska inte kommunismens olika brott mot mänskligheten genom historien kunna visas upp på ett lika självklart sätt som nazismens? Läs Lars O Ericssons krönika och lyssna sedan på den prisbelönte radiojournalisten Bosse Lindquists reportageserie om "Tystnaden i Phnom Penh".

Och skänk en stunds tacksamhet över att det finns modiga kulturdebattörer som historikern och akademiledamotens ständige sekreterare Peter Englund, som vågar bemöta Jan Myrdals olika galna upptåg genom att instifta just Pol Pot-priset. Om nu någon missat att det sk Jan Myrdalsällskapet varje år roar sig med att dela ut "Leninpriset" till mer eller mindre "olydiga författare".

Fler artiklar om kulturelitens förnekande när det gäller kommunistiska regimers brott mot mänskligheten finns bara ett klick från dig...
"Förnekandets anatomi" av skribenten Ulf B Andersson
"Kambodja borde öppna vänsterns ögon" av Anders Hjemdahl

torsdag 11 november 2010

Diagno(s) okänd

Socialdemokratin lider av en okänd sjukdom. Symptomen är många, diffusa och oerhört varierande. Därav det tidskrävande arbete som nu genomförs av partiets egna kriskommission för att hitta "roten till allt det onda". Och innan rätt diagnos hinner ställas, riskerar partiet att tillintetgöras av sina egna smärtsamma konvulsioner.

Det är med visst obehag som detta klassiska drama nu kan följas i media, med starka inslag av politisk spänning. Och plötsligt känns det som att partiledare Sahlin snarast behöver boka in ett terapeutiskt möte med middle-left-mannen Tony Blair, som då skulle kunna komma med följande goda råd: "Den progressiva rörelsens historiska mission är att befria människor så att de kan röra sig uppåt socialt. Det är vad de vill. Men om de får för sig att de hålls tillbaka om de röstar vänster – det är då vänstern misslyckas.”

Och precis detta är kanske rätt diagnos, att de nya socialdemokraterna också behöver nå de väljare som av moderaterna kategoriseras som "arbetande svenskar", och som tycker att "livet funkar", som partiledare Sahlin själv uttrycker det.

För oss som redan nu vill blicka in i framtidens vilda gissningar om socialdemokraternas politiska öde, rekommenderas Martin Ådahls framtidskrönika om valet 2014 i nyhetsmagasinet Fokus.

torsdag 4 november 2010

Vart tog politiken vägen?

Vi var nog många som undrade vart politiken, debatten, argumenten och de hätska utfallen tagit vägen när terminens första partiledardebatt premierade häromdagen. Softare än sammet kändes replikskiftena mellan statsminister Reinfeldt och oppositionsledare Sahlin. Artigt, vänligt, bekräftande, ja som det mest föredömliga terapisamtal mellan två makar.

Men in på scenen steg så årets debutant, SD-ledaren Jimmie Åkesson, och ventilerade ivrigt partiets samtliga fördomar om alla ord på I. Och plötsligt så hakade alla talare på, replik efter replik satte fokus på invandring, integration, invandring, integration. Tjatigt, javisst, förutsägbart, oja.

Och med viss lättnad sjönk Kristdemokraternas Göran Hägglund kommentar in om att det faktiskt är "lösningar och inte problem" som ska få ta mest plats i plenisalen.

Redaktionen ordinerar därför med emfas samtliga medborgare att med glädje ratta in P1:s senaste utgåva av programmet Meny som gett oss dagens bästa recept mot fördomar och problemorienterad integrationsdebatt; turken, invandraren och företagaren Halil Özdemar. Åh, så gott!

måndag 1 november 2010

Otillbörlig och olämplig, men ack så omutbar

På tal om transparens – för några decennier sedan, kunde framfusiga journalister slå upp statsminister Erlanders hemmatelefon i telefonkatalogen när det brådskade med uttalanden*. Lika hårresande, och lätt anekdotisk, ter sig idag frånvaron av transparens, riktlinjer och tydliga regelverk för våra folkvalda politiker, när det gäller möjligheten att låta sig påverkas. Av någon mystisk anledning är svenska politiker inte mutbara och därmed befriade från regelverk som skulle kunna krångla till det. "Vi är som en stor härlig familj, och vi behöver inga löjliga lagar och regler", skriver kolumnisten och satirikern Jenny Nordberg från sin utpost i New York.

Och idag föll överåklagarens dom i den rafflande genanta Arkelsten-affären; mutbrott föreligger ej, och någon förundersökning ska ej inledas, men solklart är att de genomförda bjudresorna varit olämpliga. Arkelsten själv låter hälsa att hon beklagar om "det uppfattats som att jag påverkats på ett otillbörligt sätt". Hur är det man brukar säga,  appearance is everything...

*Läs och förundras om fler anekdoter från folkhemmet Sverige i Henrik Berggrens biografi om Olof Palme, "Underbara dagar framför oss"...

Populära inlägg