onsdag 29 december 2010

Veckans politiska ord: Förtroende

Plötsligt hände det. De sista skälvande dagarna av 2010 fastslås det av Aftonbladet/Sifos mätning att förtroendet för statstminister Fredrik Reinfeldt nu nått diktatur-nivå med sina 72 procent. Sanning eller inte, men julen måste göra svensken snäll.

Och från denna all-time-high nivå blir det extra spännande att invänta 2011 års ständigt granskande ledarskribenter. Från Norrlands-vänsterns ilskna slagord till riksdrakarnas mer konservativt filisofiska retorik. Kanske får vi oss till livs svaret på varför socialdemokratin tappat sin inre kompass, hur det nya borgerliga uppdraget ska formuleras, eller så lotsas vi genom vår politiska historia av pedagogen Per T Ohlsson. Och om inspirationen landar hos radikalen Göran Greider, kanhända vi också får avnjuta en sonett eller två.

Sista ordet för i år går dock inte till våra opinions-makare utan till författaren och kritikern Ulf Eriksson, som påminner oss om hur just förtroende i ett samhälle bäst förvaltas, nämligen genom ett sunt mått av misstänksamhet: "genom att vi ofta frågar oss vem som berättar, om vad, för vem, i vilket syfte och med vilka medel."

Gott slut, gott nytt önskar redaktionen

tisdag 21 december 2010

Sagodax med fabror Fredrik

Ni na ni na ni nanna...är du sugen på en berättelse om det arbetande Sverige? Om landet lagom, långt uppe i norra Europa. Om öppenhet, frihet och mångfald. Snön ligger vit på marken, endast fabror Fredrik är vaken. I ena hörnet tronar tomten, fröken Sofia tindrar ikapp med granen, och alldeles, alldeles snart ska vi alla få oss till livs ca 30 minuter av framgångssagan Sverige. Men det saknas något, vad-heter-det-nu, idéer. Fast det gör inget, för bakom berättar-podiet tronar en statsminister utan opposition, men med en glasklar uppfattning om vad som utgör det vi kallar "vårt svenska kulturarv". Det ska löna sig att arbeta. Varken mer, eller mindre. Jo, en sak till, det är viktigt med sunda statsfinanser.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

torsdag 16 december 2010

Journalistisk aktivism à la Wiki

Den gamla slagdängan "gatekeeper" fick en plötslig renässans häromdagen när Studio Etts Helena Groll och Jörgen Huitfeldt genomförde en artig telefonintervju med frilansjournalisten Johannes Wahlström. Ämnet som avhandlades var Wikileaks svenska scoop, som nämnde Johannes Wahlström äger makten att fördela till exklusivt utvalda mediegiganter som SVT, DN och Aftonbladet.

En kritiserad och omtalad aktivist-journalist, som nu sitter med makten att dela ut gracerna till scoop-törstande redaktioner. Till rätt pris vill säga. Men det lämnar en fadd eftersmak, eftersom det väcker frågan kring vem som är budbäraren i den svenska upplagan av Wikileaks-flödet. Saken förenklas inte heller av att Johannes Wahlströms far, den kontroversielle debattören Israel Shamir, ökänd för sina antisemitiska uttalanden, hanterar det ryska Wiki-flödet, allt enligt Sveriges Radios Medierna.

Vem ska granska vem, undrar redaktionen som efterlyser en mer transparent presentation av vilka medarbetare som statstelevisionen väljer att samarbeta med. I synnerhet som "grindvakten" Johannes Wahlström också varit med i redaktionen som producerade Dokument Inifråns senaste hyllnings-dokumentär om just Wikileaks.

"Varför finns det ingen Expo som granskar jihadister?", undrar SvD:s Per Gudmundson i efterskalvet av självmordsbombaren i Stockholm. Kanske även dags för en mer hårdnackad journalistisk granskning av medias egna budbärare, aktivist-journalisterna.

Och apropå obehagliga sanningar, rekommenderar redaktionen ett intag av gamla tiders aktivist-journalism, genom dokumentärklassikern "Makten och Sanningen" av Birgitta Öhman, om den undersökande journalisten Peter Bratt.

måndag 13 december 2010

Veckans politiska ord: Öppenhet och tolerans

De stora gesterna ockuperar nu landets ledarsidor efter helgens självmordsbomb i Stockholm. Från lätt kränkta kommentarer om att hela det svenska samhället angripits till mer reflekterande analyser om Sveriges roll i världens olika konflikter.

Och visst väcks många intressanta frågor på vägen, nu när "terrorn kommit till byn", som Dala-Demokratens Robert Sundberg uttrycker det. Men det är också bekymmersamt att den svenska självbilden alltför ofta tror sig vara oövervinnelig, "det som händer i andra länder, händer inte här". Här mördas inte ministrar, här kränks inga människor, här tas ingen gisslan, här sprängs inga bomber.

Men nu råkar det vara så att världens konflikter också kommer till Sverige. Vi bedriver ju trots allt en högst militaristisk och aktivistisk utrikes- och säkerhetspolitik. Och plötsligt känns det lockande att "backa bandet". Visst vill vi fortsätta leva i ett öppet, tolerant, demokratiskt, mångkulturellt land präglat av respekt för alla människors lika värde. Men kan vi göra det, och samtidigt tumma på vår omdiskuterade militära alliansfrihet?

måndag 6 december 2010

DNBU: Fågel, fisk eller mittemellan?

Borgerlighetens bastion, Svenska Dagbladets ledarsida, är numera en tunnelplats för tankar som kretsar kring Det Nya Borgerliga Uppdraget (DNBU). Den politiske chefredaktören PJ Anders Linder gör sitt bästa för att fånga in den nya spännande borgerliga idédebatten. Men problemet är att det inte är så spännande. Det mesta som lanseras i jakten på en hetare idédebatt, är allt för ofta gamla slagdängor, som lätt översätts till välkända borgerliga dygder om ordning och reda i ekonomin och gärna med det populära adjektivet "frihetlig".

Men visst är sökandet efter en hetare borgerlig idédebatt befogad. Framförallt nu när Moderaterna blivit det nya maktpartiet och därmed äger problemformuleringen kring "den svenska modellen". Viss förmåga till självkritik anas dock inom Alliansen: "Det är farligt lätt att gripas av maktberusning och börja identifiera sig med staten när man sitter i regeringsställning. Det finns en risk att vi blir förvaltare av den socialdemokratiska staten. Men vi får inte bli de nya gråsossarna", säger Centerpartiets ekonomiske taleskvinna Annie Johansson till SvD.

Och medan moderaterna drabbas av hybris, drabbas vänsterkolumnen på SvDs ledarsida återigen av en opinion-kalkon signerad Elise Claeson. Med sina socionom-glasögon gör den fria skribenten Claeson sin alldeles egna tolkning av DNBU: Ropen skalla, en Fanny-och-Alexander-jul åt alla!

Då kan det kännas trösterikt att för ett ögonblick påminnas om att högervågen inte varar för evigt.

söndag 5 december 2010

Sista dagen på jobbet

Någon konstaterade lakoniskt i statsradion att Mona Sahlins smärtsamt ärliga partiledartal borde ha hållits första dagen på nya jobbet, och inte som det nu blev, la grande finale. Men det blev ett tal fyllt av sanningar, sanningar och åter sanningar. Och det vi alla anat, uttalades nu med exakta bekännelser från talarstolen - samarbetet med Vänsterpartiet var ett misstag, förmögenhets- och fastighetsskatter ger inga nya S-röster, och jobbskatteavdragen är här för att stanna. "Att rösta på S ska inte vara en uppoffring", konstaterade partiledare Sahlin med fokuserad stämma.

Frågan om varför dessa radikala sanningar inte kunnat uttalas tidigare är måhända den nya partiledningens största uppgift att reda ut. Redaktionen rekommenderar därför djupare studier av "Radical Honesty" tekniken, skapad av amerikanen Dr Brad Blanton. Som sagt, ärlighet varar längst.

fredag 3 december 2010

Statsministerska med sprutskräck

Experterna är eniga. Sprututbytesprogram för narkomaner bör införas i hela Sverige. Internationellt sett är sprututbytesprogram idag en accepterad förebyggande åtgärd. Det är endast i Sverige och i några delstater i USA som sprututbytesprogrammen bromsas. Men det hjälper inte hur högt Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, WHO m fl skriker, för i Stockholms stad gör Moderaterna sitt bästa för att förhala införandet av en sprututbytesklinik.

Sprutskräcken grasserar nämligen bland Stadshusets Moderater, anförda av landstingspolitikern fru Reinfeldt, som gör sitt bästa av att politisera en fråga som ur en medicinsk och preventiv synvinkel inte alls är särskilt kontroversiell. I den moderata världen råder svart-vitt seende i frågan, narkomani är kriminellt och alla narkomaner ska behandlas som kastlösa lepra-kolonier.

Expertstudier i ett flertal länder visar ju att sprututbytesprogram är en viktig delkomponent i ett större förebyggande arbete, att sprututbyte minskar överföringen av HIV-smitta utan att allvarliga oönskade sidoeffekter uppstår, att drogmissbruket inte ökar och inte heller bidrar till nyrekrytering av intravenösa missbrukare. Så vad väntar vi på fru Reinfeldt?

Att stigmatiseringen och fördomarna skruvas upp ytterligare; varför inte passa på att straffa rökare genom att förhindra cancerbehandling när lungcancern knackar på dörren, eller varför inte neka  hiv-smittade som "legat runt" eller "delat sprutor" de dyra men ack så nödvändiga bromsmedicinerna.

Söker du argument för varför sprututbytesprogram gör nytta, klicka dig gärna vidare:
Aktionsgruppen Rena sprutor räddar liv
Smittskyddsinstitutet
Statens Folkhälsoinstitut

Populära inlägg