torsdag 28 juli 2011

En sorgesång för politiken

En knapp vecka har passerat sedan de fruktansvärda händelserna på Utöya och sprängattentatet i centrala Oslo. Dagar av sorg, vrede och reflektion har passerat i ett tidlöst tillstånd. Från den sorgfria högsommaren förpassades vi den 22 juli till en långsamt spelande sorgesång. Och mitt i allt detta outhärdliga kan vi återigen imponeras över styrkan som finns hos vårt drabbade grannland Norge.

Mediedramaturgin är i allt detta som ett självspelande piano. Den flyter på och visar upp en oändlig tillgång på tyckare, experter, skriftställare som utgjuter sin alldeles personliga bild av "tillståndet i nationen". Men det är oftast trösterika ord som sprids. Sällan har väl det öppna, demokratiska samhället försvarats så intensivt och så poetiskt som den senaste veckan. Vi kan sträcka på oss och känna oss lite extra stolta över att få vara en del av ett väl utvecklat, moget samhälle där en tragedi kan mötas upp med vuxna resonemang och nödvändiga akuta insatser.

Och frågan vi alla bör ställa oss i denna stund är vilket ansvar politiken har i detta djupt tragiska drama? Medias aktörer söker aktivt efter en syndabock. Det är mänskligt att försöka förstå, tolka, analysera det inträffade. Vems är felet, är det internet, är det en förlorad barndom, är det rasismen?

Politiken har använts av en djupt störd människa som en mask att gömma sig bakom. Men det är inte politiken som är ondskans ställföreträdare i denna tragedi, det är individen som utfört de bestialiska handlingarna. Tragedin och massmördandet i Norge påminner oss på ett oerhört smärtsamt sätt att det finns starka värden att försvara i vårt öppna, demokratiska samhälle. Och där erbjuder rätten att utöva politik, oavsett politisk färg, en viktig grundbult.

En sorgesång ljuder i Norge, vårt närmaste grannland. Tyst viskar den fram: det goda vinner alltid över det onda.

Populära inlägg