tisdag 25 september 2012

Nyordshelvetet sprider sig

Vi lever i en spännande tid såhär i halvlek inför nästa riksdagsval. Dramaturgin kring det politiska livet är minst sagt underhållande och just nu saknar vi inte spänningsmoment. Vad blir nästa utspel, nästa prognos, nästa käcka nyordslansering? Jo, det blev ett begrepp som ropade högljutt i DN häromdagen,  när den nya S-ledningen lanserade det marknadsteoretiska ordet "affärsplan" i den politiska vokabulären.

Det dröjde inte länge innan drevet var igång i de sociala medierna och det med rätta. Vi befinner oss i ett tydligt skifte inom partipolitikens värld. Visst arbetar politiska partier också med målbilder, strategiska mätinstrument och reklamkampanjer. Men att kalla en politisk agenda för en affärsplan blev att dra det för långt. Vi är inte mogna än för denna radikala marknadifiering av politiken.

Låt oss kalla saker för dess rätta namn. En affärsplan blickar inte 20 år framåt i tiden som Löfven med partikamrater låter påskina, den ska ha fokus max fem år framåt. Det handlar snarare om en längtan efter en vision för ett sargat socialdemokratiskt parti. Många skulle nog nöja sig med en tydligt formulerad affärsidé; vad erbjuds, för vem och hur ska det förverkligas?

Alliansen lånar friskt trygg gammal inarbetad socialdemokratisk vokabulär för att göra sin politik mindre farlig, medan varumärkesägaren SAP desperat kastar inviter till näringslivet. Men det kanske inte är där väljarna finns, som med all säkerhet saknar det fokus på gemensam välfärd som bör vara en paradgren i ett land som fortsatt vill kalla sig "Föregångslandet Sverige".

-------------------
För övrigt noterar vi att även journalistiken nu tar ett steg mot ökad marknadifiering när SvD lanserar sitt nya koncept och raskt lägger ned sin ambitiösa kulturdel.

onsdag 19 september 2012

Riksmötets öppnande: Bröd och skådespel

Statsminister Fredrik Reinfeldts sjunde regeringsförklaring fick onekligen våra tankeassociationer att vandra långt bak i historien till romarrikets traditioner av att erbjuda folket bröd och skådespel. Vi fick lite kungligt, vi fick lite musik, vi fick se våra folkvalda parlamentariker i folkdräkter och hattar och vi fick en malande uppläsning av plötsligt återfunna miljarder i statskassans numera välfyllda kassakista.

I Alliansens värld har vi nu ytterligare ett vokabulär att vänja oss vid, nämligen investeringar. Men efter åratal av finansministerns mantra om att hålla hårt i slantarna och spara i ladorna, känns det minst sagt ovant att beskåda detta plötsliga reformutrymme som beräknats till 23 miljarder under 2013. Ett reformutrymme som inte finns enligt myndigheter som Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket.

Men visst hade Alliansen kunnat bjuda på lite mer skådespel för att distrahera oss medborgare, t ex lite nya statsråd, lite ommöblering i maktens korridorer. Suget efter politiska nyheter är inte stillat sedan gårdagens uppräkning av nya investeringar. Vi medborgare kräver mer, kära statsminister, och lite nya utnämningar vore inte helt fel för att stilla våra svältfödda politiska magar.

Förväntningarna på den politiska hösten 2012 är höga, nu återstår att se hur den politiska kartan i Sverige formeras. Kommer Alliansen kunna ena sin minst sagt spretande fyrklöver och kommer Socialdemokraterna att kunna förflytta sin gamla koloss in i en ny sorts oppositionell personlighet? Eller kommer transportsträckan fram till valet 2014 mest handla om "bröd och skådespel"?


Bröd och skådespel (latinpanem et circenses) är ett uttryck från romartiden då romerska imperiet erbjöd romarna gladiatorspel och annan underhållning i kombination med något att äta för att romarna skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera.






söndag 8 juli 2012

Almedalen: Politikens provsprängningar

La grande finale för Politikerveckan i Almedalen är här! Kreationisternas anförare KD har den äran att sätta punkt för åtta dagars åsikts-minglande i den gotländska sommaridyllen. Och vid det här laget har redaktionen drabbats av mental utmattning vad gäller politiska utspel, pr-jippon och meningslösa tweets.

Men visst är det underhållande för alla oss andra som inte travar runt bland seminarier, vuxna i djurkostymer, alkoholfria jordgubbsdrinkar och övertända lobbyister. Tempot är utmattande och täckningsgraden i bevakning är imponerande. Och vi har för länge sedan tappat räkningen över alla de överkreativa upptågen som tas till för att ragga deltagare och journalister till dagens utspel.

Mest roande är dock att se media-makarnas egna kluvna förhållande till veckan i Almedalen, som numera tituleras enbart "Almedalen" för att ge plats för ett bredare spektrum av åsiktsindustrin. (För numera är det kanske inte så mycket rakt-på-sak-politik som saluförs, utan snarare ett överutbud av allt som kan rangeras in under rubrikerna offentligt och allmännyttigt.)

Vi misstänker att både en och annan journalist andas ut när denna sista Almedals-dag är till ända. Gråzonen mellan det granskande skrået och de politiska utövarna har criss-crossats ett otal gånger under veckan. Vänskapsband har knutits, berusade sanningar har viskats fram, ett och annat amoröst spektakel har uppdagats. Och till vilken nytta undrar vi vanliga samhällsmedborgare?

Blir vi ett annat Sverige nu när de politiska provsprängningarna avklarats? Efterskalven tenderar att klinga av snabbare och snabbare för varje år, trots att en och annan politisk missil har kraschat rakt in i twitter-flödet. Handen på hjärtat, du minns väl inte heller varför Gudrun Schyman lät elda upp 100.000 kronor för några år sedan. Mycket snart har vi också låtit KD:s kreationistiska utspel falla i behaglig glömska.






tisdag 12 juni 2012

Fabror Fredrik flimrar förbi

Han dyker upp emellanåt, men däremellan är det förvånansvärt tyst från statsministerns kansli. Vi brukar roa oss med att "googla" Fredrik Reinfeldt i landets olika nyhetsmedier, och det är oroväckande glest mellan träffarna. Sveriges statsminister varken syns eller hörs särskilt ofta, och frågan som dyker upp är om det är så smart med tanke på vikande opinionssiffror och stundande val?

Senast han dök upp i landets radiokanaler var i Ekots lördagsintervju och där tillbringade han ca 35 minuter med att slingra sig kring frågan om etniska eller etniskt födda svenskar, om den ökade brottsligheten, om begreppet massarbetslöshet. Statsministern hummade ibland "kan stämma" eller "just så" men det mest rubrikskapande han lät undslippa sig var nog att "statistiken inte säger hela sanningen".

Men mannen har ju potential, och det är en gåta varför inte riks-strategen himself, Per Schlingmann, inser detta. Fredrik Reinfeldt skulle behöva byta ut det allvarsamma tonläget han ständigt fastnar i, i jakten på landsfader-rollen, det ständigt förträngda leendet och allehanda s k härskartekniker.

Sveriges statsminister har en gång sagt att han "går sida vid sida med folket vars förtroende han bär". De senaste opinionsmätningarna visar snarare på motsaten, att Fredrik Reinfeldt isolerat sig i en egen makt-bubbla, vid sidan av samhällsutvecklingen och dess problem.

Därför kan vi nu konstatera följande: Fredrik Reinfeldt, det är dags att börja agera som Sveriges statsminister. Våga synas mer, våga erkänna svagheter och misstag (inte skylla på s-regeringar, finanskris eller utrikesfödda), våga vara mänsklig, helt enkelt.

Be nu @perschlinmann om tillstånd att sätta dig på skolbänken hos Ledarstudion och "Akademin för det uttrycksfulla ledarskapet", där snart hela Sveriges högdjur inom näringslivet och enligt ihärdiga rykten, även hovet har klippkort...vi bjuder på en länk här.






tisdag 5 juni 2012

Nationaldagen: En jakt på svenskheten

Mitt i den intensiva slutspurten på vårterminen uppmanas så samtliga svenskar att lägga ned arbetet och kasta sig ut i en nationalstatlig yra över, ja, över vad? Är det Gustav Vasa vi firar eller våra olika regeringsformer eller svenska flaggan? Svaret är att samtliga dessa anledningar brukar räknas upp vid frågan om det valda datumet. Utan att orsaka några större glädjeyttringar från oss svenska medborgare.

Den 6 juni har sedan 2005 förkunnats vara en nationell helgdag, ämnad att sprida en starkare koppling till begreppet svenskhet. Men behöver vi en nationell helgdag för att på order från Sveriges riksdag bege oss ut i en flaggviftande picknick? Och vem frågade svenska folket om det var okej att ta bort Annandag pingst som ledig måndag?

Denna hänryckningens härligt lediga måndag som alltid funnits där – tills en justitieminister vid namn Carl Axel Petri kom på att vi också behöver en officiell nationaldag. Och vips så försvann den garanterat långa pingsthelgen och vi fick en ny helgdag som hoppar runt bland veckodagarna, till Svenskt Näringslivs stora glädje.

Ja, ja, visst är tanken god, men något krystad. Och kanhända kan denna nationaldag utvecklas till en tradition med viktiga ceremonier som förenar Sverige och svenskar från norr till söder, oavsett ursprung. Om inte annat kan den arbetsfria helgdagen ägnas åt tankar kring varför sången Du gamla, du fria ännu inte har förärats status som officiell nationalsång, nu när vi har en politiskt kommenderad nationaldag.














onsdag 16 maj 2012

Reinfeldt-lingo med mörka undertoner

En helt vanlig måndag stod han där, statsminister Fredrik Reinfeldt, iklädd vita skyddskläder i färd med att synas bland vanliga arbetande svenskar. Och så kom orden som sedan skulle spridas via TT som en löpeld i de sociala medierna.
"Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet." 

Okej, förut var massarbetslösheten ett nationellt allomfattande problem, nu är det ett isolerat strukturellt problem inom vissa etniska grupper. Och vi som tillhör denna priviligerade grupp av helsvenskar mitt i livet, vi behöver inte oroa oss.

Drygt ett dygn efter detta famösa uttalande kommer så SvD:s briljanta Faktakollen och ger statsministern uttalande rött ljus. Det finns ingen officiell statistik om s k etniska svenskar, eftersom det inte heller betraktas som etiskt korrekt att föra sådan statistik i det demokratiska konungariket Sverige.

Så varifrån kommer statsministerns siffror om de välmående etniska svenskarna mitt i livet? Varifrån kommer denna vilja att definiera misslyckandet med den höga ungdomsarbetslösheten som ett etniskt problem?

Den konspiratoriskt lagde betraktaren ser samma desperation som den f d franske presidenten Sarkozy plötsligt drabbades av under presidentvalets slutskede. En taktisk politisk retorik som ligger farligt nära populismens och diskrimineringens mörka undertoner.

I Reinfeldts vision om det arbetande folket behövs väl även inflyttade naturaliserade svenskar. Alla som väljer att leva i Sverige ska kunna leva här som svenskar. Inte som oetniska eller etniska sådana. Seså, sätt nu Schlingmann på jobbet att hitta en bättre fungerande Reinfeldt-lingo.

torsdag 10 maj 2012

Nuders pension: Var är bromsen?



Politisk Haiku™ 
Mycket vill ha mer.
Jag är ju vald av folket,
säger han raljant.

Allas pengar är
mina pengar, så är det.
Var finns moralen?


måndag 7 maj 2012

Partiledardebatten: Lika som bär

Så stod de äntligen där, Sveriges samtliga folkvalda partiledare. I TV-huset, uppsminkade, uppiffade och sorgligt okarismatiska med sina prydliga kostymer och dräkter. Behovet att äntligen få se vår regering komma samman med den disparata oppositionen var starkt, att döma av det uppumpade Twitter-flödet som pulserade direkt från start.

Och så var matchen igång i den stelt uppställda studio-scenografin. Replikerna slungades från både höger och vänster, mest från vänster kändes det som. V-ledaren Jonas Sjöstedt var övertaggad och inte riktigt i balans med den övriga, mer återhållsamma panelen. Fabror Fredrik retade upp många med sin bitvis arroganta mimik, och de allt mer krympande Allianspartierna hade svårt att ta den retoriska plats som krävs för att försvara sitt regeringsinnehav.

De andra då? De som tillsammans idag har den politiska majoritet som krävs för att överta regeringsmakten. Ja, Tysta Stefan förblev bitvis ganska tyst även vid denna prime-time övning. Visst gjorde S-ledaren en habil insats, men det slog inte direkt gnistor om replik-skiftena med de politiska opponenterna. Fack-pampen Löfven, som han tituleras av landets statsminister, tog det säkra före det osäkra och höll sig mest på den hemtama planhalvan jobb-, energi- och näringspolitik.

Frejdige Fridolin är så hel och ren att tvåldoften nästan når ut genom TV-rutan. Han saknar den pondus som erfarenhet och ålder ger i politiska debatter, men får ju in en och annan passionerad replik kring världens orättvisor. Och så eftersläntraren Åkesson som hänger på i de flesta replik-skiftena, bara det stavas "invandring".

Trots relativt charmlösa sändnings-minutrar, kan vi nu konstatera att den politiska ordningen delvis är återställd. En samlad politisk debatt har äntligen genomförts. Public service TV har bidragit till demokratins fortlevnad, nu när vi har en oppositionsledare som saknar riksdagsplats. Vi andra ser fram emot fler och mer klargörande politiska debatter. Som t ex besvarar frågan vi alla undrar över: vad är skillnaden mellan Det Nya Företagarpartiet S och Det Nya Arbetarpartiet M?

(Partiledardebatten hittar du här: del 1 och del 2.)

fredag 30 mars 2012

Tolgfors-affären: Pang i bygget

Tankarna vandrar snabbt till karaktären Basil Fawltys ständiga försök i den brittiska TV-serien Fawlty Towers att fixa till saker och ting, att undvika konflikter eller att undanhålla sanningen. Och det vet vi ju alla, det funkar inte så bra i slutänden.

Nu har regeringen Reinfeldt, med benäget bistånd av spinn-doktorerna, försökt lappa och laga ihop bilden av Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien, men liksom för TV-världens Basil går det inte så där lysande. Vi som sitter på åskådarplats häpnar över denna katt- och-råtta-lek med sanningen. En ny sorts politisk arrogans börjar skönjas, och kan inte tolkas som något annat än att våra folkvalda ansvariga ministrar börjat ta genvägar i den demokratiska statsapparaten.

Spännande dagar följer nu, glorian börjar falna kring regeringen Reinfeldt och konsekvenserna av en otydligt förd utrikespolitik börjar nu hota vår stolta bild av demokratin Sverige.

Vi hör springet i korridorerna på Rosenbad, dörrar som slås igen, avledande manövrar regisseras för att sedan hånas av medborgarna. Är det här början på slutet för epoken Reinfeldt vi bevittnar? Eller ännu ett avsnitt av klassikern "Pang i bygget"?

Baaasill! Bassiill!

fredag 16 mars 2012

Politisk Haiku™: Sant, sannare, sannast

De senaste veckorna har den svenska dubbelmoralen visat nya oanade höjder. Landet med den ädla självbilden av att vara en neutral och ansvarstagande exportör av defensiva vapen visade upp en sedan länge, för allmänheten, dold sida.

Men oskulden har vaknat upp. Den motkraft som nu satts igång är efterlängtad och oerhört hälsosam. Och framförallt har svensken fått bevittna hur makten agerar när den bryskt påminns om att den kan ställas till svars för sina handlingar.

Sant, sannare, sannast är en skala som har pendlat fram och tillbaka många gånger de senaste veckorna. Det mest träffande citatet levererades av Sydsvenskans  i : "Det Tolgfors sagt är säkert sant men frågan är om han talar sanning".

Detta satte inspirationen i spinn hos redaktionen, och förlöste en efterlängtad haiku:

Politisk Haiku™ 
Budet bollas fram,
vi göder diktaturen
med sårade svar.

Orden kränker oss.
Orden stakar, konstrar, flyr.
Orden faller tungt.



onsdag 15 februari 2012

Utrikespolitisk debatt @fragaCarlBildt

Twitter-väkteri med utrikesminister Carl Bildt blev veckans politiska buzzword och fick genast den något konturlösa utrikespolitiska deklarationen att falla i glömska. 140 tecken ligger bekvämt och skvalpar på ytan, på tryggt säkerhetsavstånd från Palestina-frågan. Vi premiär-twittrade, fick mersmak och vips så hastade twitter-ministern vidare till ett väntande flygplan.

image.png
image.png

onsdag 8 februari 2012

Blir du lönsam, lille vän?


Plötsligt drabbades hela Sverige av den mer existensiella diskursen kring hur länge är det egentligen rimligt att fortsätta arbeta. Frågeställningen kring vår pensionsålder spred ut sig likt en bombmatta i samtliga mediekanaler. Bakom "lockbetet" stod en förnöjsam statsminister, som i en strategiskt planterad DN-intervju öppnat upp för en diskussion kring vår allmänna pensionsålder; att vi nu behöver rusta för ett samhälle där allt fler lever längre och därmed också kostar samhället mer.

Och visst är frågeställningen högst relevant. Våra pensionssystem som en gång konstruerades för hårt arbetande löntagare med en betydligt lägre medellivslängd, behöver ses över, ifrågasättas och framförallt anpassas för ett samhälle där allt färre medborgare ska vara med och försörja en allt större och åldrande befolkning.

Vi tvingas nu ställa om vår mentala självbild om Sverige som ett land med pigga pensionärer till ett land med ännu piggare och ännu äldre arbetstagare. Och i ett utopiskt perspektiv låter det ju alldeles förträffligt. Äldre, fullt arbetsföra arbetstagare, fulla av livsvisdom och uppskattade för sin yrkeskunskap, står stadigt kvar på arbetsmarknaden. Men det visionära scenariot grumlas genast vid tanken på att det förlängda arbetslivet inte bygger på valfrihet, utan på ett ökat försörjningsansvar för individen, när pensionspengarna inte längre räcker till att leva på.

Tärningen är nu kastad och har redan skakat om en och annan medborgare, i det lilla landet Sverige där många drömmer om livet som aktiva heltidslediga pensionärer redan i 55-årsåldern. Rätten att få gå i pension vid (senast) 65 år är en uppfattning som sitter djupt rotad i den svenska folksjälen.

Ett förlängt arbetsliv ställer många olika livsfrågor i fokus; vilka yrken lämpar sig att åldras inom, hur anpassas arbetsmiljön efter en allt äldre arbetstagare, vilka rättigheter behöver arbetstagaren för att kunna stanna kvar och "åldras" på sin arbetsplats. Och hur ska jag ha råd att inte jobba till 70-årsstrecket? Hur ska jag orka vara lönsam?

Meddelandet har nått fram: det finns ingen gratis pension. Nu ser vi fram emot en fortsatt konstruktiv samhällsdialog, där fler parter från samhällsbygget Sverige tillåts ta över stafettpinnen från Farbror Fredriks visionära utspel.

------------------

Rubriken har vi lånat från konstnären Peter Tillbergs konstverk "Blir du lönsam, lille vän? från 1971-1972. Läs gärna mer här.

fredag 3 februari 2012

Poesi och politik i metaforernas land

Släpp in poeterna i politiken, ta in konstnärerna i den dagliga debatten, låt filmmakarna dokumentera det politiska samtalet, utforska de politiska metaforernas förförande landskap! Det är dags att avslöja makten, betrakta den ur andra nya infallsvinklar, än de som varje dag används av slentrianmässigt rapporterande nyhetsmakare.

Vi behöver ett nytt politiskt samtal i Sverige, ett samtal som släpper in politiska frågeställningar i fler rum än de som idag synliggörs. Vi behöver fler berättare som kan förmedla för oss andra hur det egentligen ser ut i vården, i skolorna, i småföretagen, i överklassen, i  arbetslösheten och i alla de skrymslen och vrår där politikens makt rumstrerar.

Därför blir vi extra exalterade när poeten och författaren Malte Persson i en krönika i nyhetsmagasinet Fokus gör just detta; bekänner det vi alla innerst inne länge misstänkt, nämligen bristen på politisk värdighet. Därför läser vi med stark igenkänning konstnären Ernst Billgren och debattören Carl Hamiltons bok "Vad är politik?".

"Det politiska språket har både varma och kalla begrepp: varma som sammanfattar det väljarna tycker om. Kalla som skyddar oss från det vi gillar", skriver Billgren/Hamilton och stafettpinnen ramlar genast ned hos Malte Perssons tankar kring de politiska metaforerna "hårdvara och mjukvara":

"Socialdemokratin hade i bättre dagar något IBM-aktigt över sig: tråkigt och klumpigt, men gediget och förutsägbart. Jag vet inte vad Alliansen är. Knappast Apple. Kvalitetskänslan är lika stor som i någon plastig ipadkopia från Sydostasien."

Och genast framstår det i all sin tydlighet - Sverige behöver hitta tillbaka till en värdigare politik, ett gediget och ärligt operativsystem.

tisdag 31 januari 2012

Rich Man, Poor Man liksom

Underhållningsfaktorn har varit hög de senaste dagarna. Det känns som att "Drev68" behövde avlösas av något helt annat, nu när hela det politiska Sverige kunde dra en lättnadens suck; en ny partiledare för det socialdemokratiska partiet var utsedd.

Därför har ett helt nytt begrepp smugit sig in i den politiska rapporteringen, överklassafari. Det är Förbundet Allt åt Alla som står bakom PR-kuppen "Lär dig odla ditt klasshat!". En gul turistbuss guidar runt hugade intressenter i den väl bemedlade Stockholmsförorten Saltsjöbaden - kanske mer känd under sitt TV-serie-namn Solsidan. Hur bor de rika i Sverige idag? Vad jobbar de med? Betalar de skatt? Är dessa rika svenskar laglydiga medborgare?

Relativt oskyldiga med ändock relevanta frågeställningar, i ett land där klassklyftor hela tiden sopas under mattan och ständigt kamoufleras med sociokulturella termer som "utbildningsnivå" och "socialt kapital". Men uppenbarligen är det tillräckligt laddat för att "högerspöket" Roland Poirier Martinsson skulle nappa för att polemisera frågan i SR:s Studio Ett: "de rika i Saltsjöbadan är ju också människor", orerade Poirier Martinsson.

Javisst, är de det. Men människor är också invånarna i den växande skaran av socialt utsatta bostadsområden, med mycket lägre inkomster. De ökande klassklyftorna finns där och ingen kan förneka att det handlar om samhällets resursfördelning eller snarare, frånvaron av en diskussion om densamma.

Nyfiken på att följa i Göran Greiders Segway-fotspår ute på Solsidan? Det finns planer på fler guidade turer, enligt Förbundet Allt åt Alla. Samtalet om klasskillnader har fått en rivstart.

----
Kanske dags för en re-run av den oerhört populära amerikanska TV-serien "Rich Man, Poor Man" som sändes i SVT 1977, med den numera politiskt laddade titeln "De fattiga och de rika".

fredag 20 januari 2012

S-krisen: Déjà-vu à la Juholt

Har vi inte varit här förut? Visst känns den här platsen bekant? Har inte socialdemokraternas verkställande utskott precis avslutat sitt maraton-sammanträde? Ja, en känsla av déjà vu sveper över detta drama som nu återingen rullas upp i media samt utanför partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm.

Och ja, senast det hände klockade vi VU-mötet till sex timmar, denna gången dröjde det åtta timmar innan det återigen förklarades att förtroendet för Håkan Juholt kvarstår. Och maraton-mötet i VU fortsätter, nu med målet att diskutera partiets politik. För innerst inne vet vi ju alla att Håkan Juholt sitter kvar i orubbat bo. Det finns ju ingen annan kandidat som kan blixtinkallas.

Men vars tog politiken egentligen vägen, i det parti som länge betraktat sig själva som samhällsbärande?
Landets ledande politiska skribenter är förvånansvärt eniga i att det nu handlar om att återupprätta förtroendet för hela det socialdemokratiska partiet och att "Juholtandet" enbart är ett symptom på att kursen är ur spår i rörelsen. "Knäckfrågan är: har svensk socialdemokrati förtroende för sig själv?", undrar Aftonbladets Katrin Kielos.

Och visst är det så att vi alla sitter och skäms på vår kammare över alla tabbar och förhastade uttalanden i bästa pilsner-film-stil. "Varför gör han på detta viset?" frågar sig Skånskans Martina Jarminder och drar den slutsats som vi alla redan gjort: Håkan Juholt är helt enkelt resultatet av en felrekrytering.

fredag 13 januari 2012

Fredrik Försvann

Bekännelselitteraturen dominerar media utrymmet dessa dagar. Före detta statsministrar gör come-back i euro-debatten. Vänsterpartiet spås en tydligare roll i det politiska spelet om makten. Plus-Sverker rör om i grytan med sina tre F i "Sverkers Stora Strid". Men vad som inte syns, hörs eller yppas är gestalten och rösten från Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt.

Okej då, han syntes vagt hos Mats Knutson i Rapport häromdagen, men det gnistrar ju inte precis om mannen som sägs kunna tolka den svenska själen och viljan. Och det gnistrar inte heller om statsråden som lite ängsligt vankar runt sin ledare dessa dagar.

Därav det sug på mer av den f d landsfadern Göran Persson som svepte som ett sus genom media-Sverige härförleden. Persson har en åsikt, en tydlig stämma och en auktoritet som just nu överglänser hela Alliansregeringen. Och som spelar den sittande regeringen i händerna så pass, att funderingerna kring vem som betalar för Perssons dyrbara konsult-tid gärna seglar upp.

"Nu är det tystare och tråkigare" skriver Widar Andersson i S-märkta Folkbladet och får medhåll från sina kollegor på både DN och Sydsvenskan. Ja, kära regering, börjar ni bli regeringströtta?

måndag 9 januari 2012

The new new thing

Vi blickar ut på ett helt nytt år - 2012. Ännu ett oskrivet blad men politiskt har det kick-startat med Vänsterpartiets kongress i Uppsala. En riktigt uppfriskande politisk bevakning har ramat in valet av V:s nye partiledare, Jonas Sjöstedt. Välklädd, vältränad och välformulerad.

Liksom nestorn och partikamraten C H Hermansson rör sig Sjöstedt privat emellanåt i mer borgerligt klingande världar, vilket säkert gör honom mer lockande att lyssna på. Och visst är det så att Vänsterpartiet kan få en flygande start genom en ny, mer modern och mindre agitoriskt aggressiv politisk retorik. Det kommer om inte annat att bli en ny, politisk röst som kan möta upp statsminister Reinfeldts mer inlyssnande och stillastående tolkning av arbetslinjen.

Vi behöver en mer laddad politisk debatt, vi behöver en riksdag med tydliga, politiska alternativ. Kanske kan det nya Vänsterpartiet vara med och driva den rörelsen framåt. Om inte för makten, så för dynamiken i en mer välspelande riksdag, med mer än ett regeringsalternativ.

Populära inlägg