måndag 29 april 2013

Politisk rundgång i åsiktsbranschen

Den kan nästan beskrivas som ett helt självförsörjande system, påtryckarbranschen. Politiker och lobbyister är alla nasare av åsikter och särintressen som i förlängningen, om alla arbetat framgångsrikt i sitt politiska påtryckningsarbete, kan resultera i nya system, direktiv eller lagförslag.

Och på senare år har den blivit olidligt förutsägbar, kopplingen mellan politikens finrum och de välavlönade posterna på landets mer kända PR-byråer. Har du ett namn inom politiken så öppnas genast dörren som välavlönad lobbyist, med uppdrag att företräda företag och organisationer på den politiska arenan. Mer än var tredje politiker och politiskt tillsatta tjänsteman tjänsteman som lämnat riksdagen och regeringskansliet de senaste sex åren har övergått till lobbyverksamhet, enligt en nyligen utförd undersökning av Aftonbladet.

De större PR- och kommunikationsbyråerna i Sverige slåss om att rekrytera de politiska elitspelarna. Ett namn som Göran Persson, Pär Nuder eller Bo Lundgren öppnar givetvis dörrar, men hur stor nytta dessa politiska veteraner egentligen bidrar med förblir osagt. I det frihetliga landet Sverige saknas nämligen helt en reglering av lobbyverksamheten, till skillnad från i EU:s institutioner och USA där kontakter med politiker och utgifter i samband med påtryckning bokförs.

I remissinstansernas förlovade land har den politiska frågan länge tryggt vaggats framåt i beslutsmaskineriet. Men på senare år har tempot skruvats upp i den politiska världen samtidigt som de traditionella banden mellan Sveriges politiska partier och stora intresseorganisationer blivit svagare. Idag betraktas svenskt näringsliv som ett särintresse och det har givetvis lämnat fältet fritt för påtryckning utanför remissinstansernas mer transparenta värld.

Men visst vore det fair play om det tydligare framgick vem som stod för notan nästa gång drevet går eller alla dina nyhetskanaler domineras av en och samma topp-nyhet. Självklart ska vi respektera meddelarfriheten i Sverige, men att kunna spåra maskineriet som bidrar till en ny lags tillblivelse måste väl ändå anses som en grundläggande demokratisk rättighet.

----------------------------------
TNSTAAFL (There's no such thing as a free lunch)




tisdag 23 april 2013

I väntan på Det Goda Partiet

Det var nästan väntat att det politiska TV-dramat Borgen skulle visa vägen för alla oss politiskt uttråkade tittare. Rollkaraktären Birgitte Nyborg passar inte längre in i mallen för De Moderate, men istället för att hänga läpp tar hon beslutet att starta ett nytt politiskt parti. Och vips så finns det manus-stoff för en tredje säsong av den internationellt kritikerrosade TV-serien.

Och tanken slår oss, visst är tiden mogen för ett nytt politiskt parti även i folkhemmet Sverige. Ett kulturradikalt parti med plats för den goda människan som är lite vänster, lite grön, lite liberal, ja lite av allting. Tröttheten ligger ju som ett kvävande lock över Alliansen och oppositionspartierna. Nyhetens behag har klingat av, det är inte lika roligt längre när finansministern presenterar sin budget eller när oppositionspartiet S försöker reda ut den senaste härvan.

Det saknas knappast kundunderlag. Enligt den nyligen utgivna studien "Nya svenska väljare" är 97 procent av svenskarna inte medlemmar i något riksdagsparti, så det måste finnas ett ännu icke förädlat sug bland medborgarna att bli rekryterade. Svenskt partiväsende behöver ömsa skinn och tiden kanske är mogen nu, såhär inför riksdagsvalet 2014.

Rekryteringsbasen har aldrig sett bättre ut. Det vimlar av oanade politiska krafter där ute. Potentitella enfråge-politiker som skulle kunna ta den svenska väljarkåren med storm. Vårt råd är följande till de som känner sig kallade: tänk utanför kvadraten, tänk media, tänk både näringsliv, EU-parlamentet och folkrörelse. Och glöm inte bort PR-byrån. Med tanke på alla förtidspensionerade politiker som låtit sig lockas över till PR-konsultens skrå, är det kanske där fotfolket finns. Redo för ännu en säsong.




fredag 19 april 2013

Oppositionspartiet S: numera utan Sharia

Politik och religion. Två starka samhällskrafter som är allestädes närvarande i vårt dagliga liv. Även i ett sekulariserat land som Sverige. Den extatiska kraften i religiösa rörelser finns numera kanske oftare kring idrottsarenor än i kyrkans rum. Men begreppet "att tro" kan lika lätt överföras till olika politiska rörelser. Och begreppet "fundamentalist" är lättapplicerat, även på ett flertal politiska ideologier, där hat, vidskepelse och rasism utgör fundamentet för till synes mer rumsrena politiska ståndpunkter.

Så plötsligt händer det. Ordföranden för Islamiska förbundet i Sverige, Omar Mustafa, blir invald i socialdemokraternas partistyrelse för att fylla tomrummet på företrädare med invandrarbakgrund. Problemet är att Omar Mustafas religiös-politiska ideologi i form av islamism skaver rejält i ett sekulariserat socialdemokratiskt parti. Och för en avsides politisk betraktare känns det hela högst genant.

Hur kan det bli så fel? En snabb bakgrunds-koll hade räddat den socialdemokratiska ledningen från skammen att bli ertappad med denna okunskap. Islamister och muslimer är inte en homogen invandrargrupp, som socialdemokraten Nalin Pekgul elegant påpekar i sitt inlägg i DN häromdagen. Precis som antagandet att alla gammel-svenskar per automatik skulle vara troende lutheraner eller fundamentalistiska medlemmar av Livets Ord.

Kartan över det politiska Sverige behöver onekligen ritas om. Och visst skulle det kännas bättre om vår representativa demokrati bättre speglade det nya Sverige, där både ny- och gammel-svenskar känner att de får sina politiska och samhälleliga behov tillgodosedda, utan kränkande inslag av religiös fundamentalism i form av sharia, talmud eller katekes.


Populära inlägg