fredag 19 april 2013

Oppositionspartiet S: numera utan Sharia

Politik och religion. Två starka samhällskrafter som är allestädes närvarande i vårt dagliga liv. Även i ett sekulariserat land som Sverige. Den extatiska kraften i religiösa rörelser finns numera kanske oftare kring idrottsarenor än i kyrkans rum. Men begreppet "att tro" kan lika lätt överföras till olika politiska rörelser. Och begreppet "fundamentalist" är lättapplicerat, även på ett flertal politiska ideologier, där hat, vidskepelse och rasism utgör fundamentet för till synes mer rumsrena politiska ståndpunkter.

Så plötsligt händer det. Ordföranden för Islamiska förbundet i Sverige, Omar Mustafa, blir invald i socialdemokraternas partistyrelse för att fylla tomrummet på företrädare med invandrarbakgrund. Problemet är att Omar Mustafas religiös-politiska ideologi i form av islamism skaver rejält i ett sekulariserat socialdemokratiskt parti. Och för en avsides politisk betraktare känns det hela högst genant.

Hur kan det bli så fel? En snabb bakgrunds-koll hade räddat den socialdemokratiska ledningen från skammen att bli ertappad med denna okunskap. Islamister och muslimer är inte en homogen invandrargrupp, som socialdemokraten Nalin Pekgul elegant påpekar i sitt inlägg i DN häromdagen. Precis som antagandet att alla gammel-svenskar per automatik skulle vara troende lutheraner eller fundamentalistiska medlemmar av Livets Ord.

Kartan över det politiska Sverige behöver onekligen ritas om. Och visst skulle det kännas bättre om vår representativa demokrati bättre speglade det nya Sverige, där både ny- och gammel-svenskar känner att de får sina politiska och samhälleliga behov tillgodosedda, utan kränkande inslag av religiös fundamentalism i form av sharia, talmud eller katekes.


Populära inlägg